Vem kan vara så usel?!
Körsbärsdalen ska vara en trygg plats. Inget ont ska hända där. Men nu har det hänt något ont. Och jag känner mig inte trygg längre. Någon har gjort intrång. Någon har brutit sönder dörren. Någon har tagit sig in i mitt arbetsrum och rotat runt bland mina saker. Någon har velat stjäla, förstöra, förgöra. Hur kan någon vara så usel?!
Jag känner mig ledsen och otroligt kränkt. Bara vetskapen om att någon med ont i sinnet har brutit sig in i Körsbärsdalen och varit inne i mitt rum och helt hänsynslöst stökat runt där efter någonting att stjäla - det är förbannat obehagligt! Det kryper i hela kroppen och jag känner mig så himla liten och rädd och utsatt.
Den första synen som mötte mig imorse. Jag blev helt chockad, trots att chefen ringt och upplyst mig om vad som hänt. Jag visste ju om det och var skärrad innan jag kom dit, men det var ändå fruktansvärt att verkligen SE det.
Hela golvet i trapphuset var fullt av träflisor och metallskräp. Som vrakspillror.
Jag stänger alltid dörren till mitt arbetsrum innan jag går hem för dagen. Jag VET att jag gjorde det även igår. Jag lämnade den definitivt INTE på vid gavel!
Kartongen och tillbehören till min smartphone låg INTE utspridda på golvet när jag gick hem igår. De låg snyggt och prydligt i en stängd låda som ingen annan än jag har rätt att öppna.
Jag har inte kunnat förmå mig själv att plocka upp de utspridda sakerna än. Det var med stor vånda jag stängde dörren till mitt arbetsrum när jag skulle gå hem (när jag skulle gå ut på lunch klarade jag ännu inte av att röra vid dörrhandtaget så då fick dörren stå öppen).
Arbetet har blivit väldigt lidande idag. Jag har verkligen försökt fokusera, men det gick bara inte. Det kändes som om det onda fortfarande fanns i rummet, det dröjde sig liksom kvar. Och det gör mig nästan arg, att någon ondsint jävel tar sig rätten att braka in och ta över mitt rum på det där sättet!
Fastighetsskötare, hantverkare och låssmeder har sprungit om varandra hela dagen och tagit hand om den sargade ytterdörren, så den är nästan som ny igen. Men jag kan inte sluta vara rädd, jag bara väntar på att någon med ont i sinnet ska återvända och göra om samma sak igen.
Hur ska jag kunna känna mig trygg i Körsbärsdalen efter det här?!
Kommentarer
Caroline
Usch vad tråkigt! Det ända jag kan tänka på är att samma person lär ju inte bryta sig in en gång till; men jag vet att det är en klen tröst i sammanhanget. Ta hand om dig!
Svar:
The Worrying Kind
Trackback
