Nyss hemkommen från min första andningssession. Hon som ledde det hela sa framåt slutet att vi skulle gå hem och skriva ner våra tankar om det. Men jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Jag har nog inte landat ännu. En bra stund efteråt satt jag bara och kände mig yr. Lite smått förvirrad tackade jag ja till en kopp te - jag som inte ens tycker om te!

Jag var väldigt spänd under sammankomsten. Jag är ju alltid spänd, och jag kände det extra tydligt när jag skulle ligga ner och slappna av och bara andas under en hel timme. Jag kan verkligen inte slappna av. Jag försökte, men det gick bara inte.

Att andas djupt var också svårt. Min andning ligger normalt någonstans uppe vid nyckelbenen, men nu var det meningen att man skulle ta djuuupa andetag som skulle kännas i heeela kroppen. Det var inte lätt, kan jag ju säga. Men jag försökte. Och ledaren viskade till mig att jag var duktig (och sånt tycker ju vi som lider av Duktig Flicka-syndromet om att höra).

Det var även meningen att man skulle släppa alla tankar och bara fokusera på andningen. Och det kunde jag förstås inte heller. I början försökte jag, men sedan svängde jag om och gjorde precis tvärtom - jag tillät mig själv att tänka på precis vad som helst som dök upp i hjärnan. Bland annat sånt som gör ont och som jag normalt gör allt för att INTE tänka på - det släppte jag fram medan jag låg där och andades.

Detta var bara ett "prova på"-tillfälle, men jag funderar faktiskt på om jag skulle fortsätta med det. Tänk vad skönt att ha förmågan att slappna av, att andas djupt, att kunna försätta sig själv i ett tillstånd av lugn och harmoni... Det låter som rena drömmen. Men det är tydligen något man kan lära sig, efter ett tag.


En av låtarna som spelades i bakgrunden under andningssessionen.