För ett tag sen kom responsen på en av sommarkurserna hem i brevlådan. Det var den kursen jag kände mig mest nöjd med min prestation på, så att jag bara blev godkänd...det har ju fått ångesten att eskalera varje gång jag hört brevbäraren komma ute i trapphuset. För de andra uppsatserna jag skrivit i sommar har inte alls varit lika bra. Enligt mig.

Idag kom responsen på den jag blev minst nöjd med, som jag tyckte var helt värdelös och riktigt skämdes över att skicka in. Jag riktigt SLET upp kuvertet.

Och där stod det. De magiska bokstäverna. VG. Jag släppte papperet och föll ihop på golvet (jo, faktiskt). Och sen var jag tvungen att läsa det igen och igen och igen innan jag riktigt fattade det. Jag har fått VG. :D På den DÅLIGA uppsatsen. Men på den bra blev jag som sagt bara godkänd. Kan någon förklara för mig hur lärare tänker egentligen?! :P

Tillbringade natten med Livrädds kärlek. Okej, jag läste en bok där karaktären Wes ingår. :P Det är en sån där människa som bara finns i fiktionen, som är precis "det du behöver, när du behöver det".

Men det var inte för Wes skull jag höll ögonen öppna ända till klockan två(!) inatt. Hela historien var fascinerande. Det puttinuttiga slutet där allt ordnar upp sig kändes visserligen inte så realistiskt, men samtidigt skulle jag inte ha velat vara utan det.

Det var heller inte Wes som väckte starkast känslor inom mig. Det var Macys mamma. Jag HATAR henne. För hon påminner mig om en annan mamma. Som tittar på den 17-åriga Malin och ser en sorgsen varelse helt klädd i svart och med halvläkta skärsår på handleden. Som inte kan förstå varför denna varelse är så tyst och rädd och osocial. Som ser ett PSYKFALL, ett HOMOSEXUELLT sådant till råga på allt. En varelse som har nästlat sig in i hennes familj och hjärntvättat hennes oskyldiga dotter. Någonting obehagligt och kanske rentav FARLIGT. Något smutsigt som så fort som möjligt måste avlägsnas, för att bevara detta fina hem och denna normala familj. Något man kan vifta undan, gömma och glömma och låtsas att det aldrig någonsin existerat. Att ingenting någonsin rubbat balansen i ens perfekta liv.

Jag har nog aldrig bearbetat detta ordentligt, tror jag. Ältat hit och dit med familj och vänner och psykkontakter, javisst, men aldrig fått chansen att reda ut det med den det verkligen gällde. För när hon väl accepterat min existens och plats i hennes liv (det tog ett och ett halvt år), sopade vi bara det som varit under mattan och började om från början. Lite så som Macys mamma också gör - helt plötsligt börjar hon bara vara trevlig mot Wes. Som om ingenting hänt. :question:

Söndag. Sista dagen innan jag åter igen ger mig in i 150 % studietakt. Nu i höst även utdrygat med 100 % engagemang hos Arbetsförmedlingen.

Jag blir ju nästan utbränd bara av att tänka på det. :S :P

Och jag är jäkligt splittrad till om det här är en bra idé eller inte, men det lär väl visa sig.

Mötet på Arbetsförmedlingen gick JÄTTEBRA! :D Min handläggare är helt underbar, han fattade verkligen det här med social fobi. :thumbup: Han gav mig en massa infopapper, bland annat om ett coachningsföretag här i stan som specialiserat sig på ungdomar med funktionshinder av olika slag. Han hade till och med ett förslag på ett jobb åt mig, han skulle bara kolla med företaget om de kan tänka sig att ta emot någon med "särskilda behov". Och så fick jag skriva på papper om att jag lider av en psykisk funktionsnedsättning, så nu är jag "kodad" i systemet. :)

Det känns så BRA! Skönt. Vilken lättnad.

Vem vet, snart kanske jag har ett jobb? :)

När jag tagit sömntablett brukar jag lägga mig och lösa korsord, för att fördriva tiden tills tabletten börjar verka - och märka NÄR den börjar verka. Igår kväll läste jag "Tar pirater" i en ruta. Det tog en stund innan jag insåg att det stod "Har tapirer". Då var det definitivt dags att lägga undan tidningen och släcka lampan. :P

I övermorgon ska jag till Arbetsförmedlingen. Jag får ångest bara av att tänka på det. :( Hoppas att de är snälla... Har läst om trygghetsanställning på deras hemsida, och det känns faktiskt som det enda alternativet för mig. Vill de inte erbjuda mig det så vet jag inte vad jag ska ta mig till... :(

Men vem vet...kanske oroar jag mig helt i onödan. Som vanligt. Jag vet ju att det oftast är så. Men ångest har jag lik förbannat.

Har tillbringat helgen på landet med kusin F. Skönt och avkopplande och precis vad jag behövde. :thumbup:

Har haft besök av Livrädd idag. Och imorgon kommer mamma. Och i helgen ska jag vara med kusin F. Måste säga att jag lever ett väldigt socialt liv, för att vara så folkskygg. :P

Idag kom det dessutom ett brev från Arbetsförmedlingen. Jag ska dit och träffa min handläggare om en vecka, vilket känns bra. :) Hoppas bara han tycker att jag är "lagom" störd - tillräckligt psyk för att få hjälp, men inte så psyk att jag bedöms som ett hopplöst fall och blir förtidspensionerad innan jag ens börjat arbeta. Men men...det löser sig nog.

Betyget på en av sommarkurserna kom också idag. Bara godkänt. :( Visserligen med ett litet plustecken efter, men ändå. Dåligt.

Har varit på Arbetsförmedlingen idag. Gick dit för att fråga varför jag inte fått någon handläggare sedan jag skrev in mig för två månader sedan. Men det visade sig att jag visst hade en handläggare, han har bara inte gett sig till känna.

Jag fick hans mejladress och telefonnummer - och insåg att det var han som försökte ringa mig en gång i mitten av juli. Så jag skickade ett mejl till honom och förklarade situationen, bad om ursäkt för att jag inte ringt upp och så vidare. Jag var rädd att han skulle vara arg och irriterad och totalt oförstående, men så fick jag detta svar;



Det känns jätteskönt. :) Och jag känner mig...hoppfull. Kanske finns det en plats även för mig på arbetsmarknaden. :thumbup:

Här tror man att stormen har bedarrat och att det börjar ordna upp sig. MEN SE SÅ FEL VI HADE!

Det blir nog sömntablett inatt. :(

Klarar inte av att ha sommarlov längre, så jag har beställt några böcker ur höstens kurslitteratur. För att minska risken att jag klöser sönder tapeterna här i min sysslolöshet. :P

När jag kom ner i tvättstugan imorse hade grannen som tvättade sist igår kväll glömt att hämta sin tvätt. Så jag vek ihop den och lade den i en vagn utanför tvättstugan.

Det tog flera timmar innan hon kom och hämtade den, och då såg jag att det satt en lapp på dörren till tvättstugan. Jag blev vettskrämd, för sist jag plockade undan tvätten efter en granne (i mitt förra hyreshus) fick jag världens utskällning, för jag hade minsann ingen rätt att peta på hennes saker... Jag blev helt knäckt, och sen hade jag ångest varje gång jag skulle ner i källaren och såg noga till att inte boka tvättid i anslutning till den häxan någon mer gång. :S

Men här var det annat ljud i skällan minsann!



Jag blev jätteglad. :D Har ingen aning om vem Eva är, men tycker det var himla fint av henne att gå upp i lägenheten och hämta papper och skriva en lapp till mig efter att hon tagit reda på sin tvätt.

Strax före sju imorse skickade jag ett försynt mejl till Arbetsförmedlingen och frågade om de glömt bort mig eftersom jag nästan två månader efter inskrivningen fortfarande inte fått någon handledare.

De har inte svarat än.

Slutsats? De har inte glömt mig. De bara skiter i mig. :(

Jag har fått brev från Landstinget. De tycker att jag ska komma på gynekologisk undersökning. No fucking way!!! :S Herregud, jag har ju inte ens förmått mig att gå till läkaren med min ögoninflammation. Så någon gynundersökning kan de ju bara glömma!

När jag läste kallelsen fick jag en massa skräckbilder i huvudet och panikattacken var inte långt borta. Men när jag väl lugnat ner mig lite med att jag ju faktiskt kan tacka nej, så kom nästa orosmoment - hur ska jag våga ringa till sjukhuset?! Och så satt jag och oroade mig för det istället. Tills jag såg den trevliga lilla upplysningen om att "erbjuden tid behöver inte avbokas". YES!!! Jag kan bara skita i det. :D

Vilken lättnad! Kommentaren som vållade mig sådan ångest igår kväll möttes av kärlek. Bloggaren blev glad och två andra som kommenterade skrev att de höll med mig. :D

Har precis postat en kommentar på en av mina favoritbloggar och känner mig skräckslagen. Jag ångrade mig redan innan jag tryckte på "skicka", men skickade ändå. Inte för att jag inte menade vad jag skrev, men jag känner ju herregud inte människan och det var ingen annan som kommenterat än (alltid otäckt att vara först!) och tänk om hon eller någon av hennes läsare kommer tycka att jag är konstig... :S Men det kom liksom rakt ur hjärtat, jag kände att jag bara var tvungen att skriva. Fan också. Varför är jag så jäkla impulsiv ibland?!

Idag är det den tionde. Och jag har trettiosju kronor på kontot. Och ett äckligt stort berg med räkningar. Samt en obehaglig insikt om att nästa CSN-utbetalning inte kommer förrän i början av september. Men...jag har faktiskt inte drabbats av panik. Än. (Får se hur det blir när jag gått och lagt mig sen, då brukar tankarna härja vilt...)



Jag känner mig faktiskt ganska fridfull. :) Sommarkursernas uppsatser är inskickade. Har tillbringat dagen med syrran och frossat i Mordkommissionen. Fick en hög med klänningar av kusin F igår, och kände mig fin i en av dem idag när jag gick på stan. Har en liten aning, eller åtminstone förhoppning, om hur min höst kommer att se ut. Och nu har jag sommarlov. Tillvaron känns ganska ljus just nu. :thumbup:

Igår var första kvällen på länge då jag somnade utan sömntablett. Det var skitsvårt, jag kunde verkligen inte koppla av...men så lånade jag en bok av mamma (jag var hemma hos henne och hade inte sömntabletterna med mig - annars skulle det förmodligen blivit en tur till medicinskåpet) som jag låg och läste tills jag knappt orkade ta in vad det stod. Sen somnade jag ganska snart.

Ska försöka klara mig utan tablett ikväll också. Hoppas det går bra. Och att även morgondagen går i ljusets tecken.

Herregud, jag börjar redan bli spattig...och det är nästan TRE VECKOR tills höstterminen börjar...!

Nu har jag ägnat mig åt sista uppsatsen i nästan 12 timmar i sträck. Känner mig helt seg i huvudet. Tror jag lägger ner för idag.

Nämen, det var väl ett trevligt sätt att börja dagen på. Genom att för-vilken-gång-i-ordningen få bekräftat att psykisk ohälsa inte är lika viktig och prioriterad som fysisk. :( :thumbdown:

Under hela förmiddagen igår var jag övertygad om att det var lördag. Detta trots att mamma berättade att hennes sambo glömt sin matlåda hemma (han jobbar inte helg) och att jag såg åtminstone tre cyklande brevbärare på stan (de jobbar inte heller helg).

Jag blev helt paff när mamma berättade att det var fredag. Men glad, för det betyder ju att jag har en dag extra på mig att bli klar med sista uppsatsen. :thumbup:

Varför måste sömntabletter smaka så förbannat ÄCKLIGT?!? Även efter ett glas saft/mjölk, ursköljning av munnen med vatten, noggrann tandborstning samt flourtablett sitter smaken kvar...och den är verkligen VIDRIG!!! Till och med morgonen efter sitter lite av smaken kvar, men den försvinner tack och lov så fort jag druckit något.

Hur svårt kan det vara att smaksätta tabletterna med något?! Mint? Jordgubb? Vad-som-helst-utom-lakrits? Okej okej, jag fattar att läkemedelsföretagen inte vill uppmuntra till knapra-i-sig-som-om-det-vore-godis-beteende eller underlätta för självmordsbenägna...men måste de göra varje kväll till en plåga för oss som inte kan somna utan de små tabletterna?!

Har varit på stan och köpt en klänning (nej, det här håller inte på att förvandlas till en modeblogg, jag kände bara för att tala om det). Inte för att jag har vare sig behov av eller råd med ännu en klänning...men den var så fin...och jag har hört att det är bra för psyket att man belönar sig själv ibland. ;)

Nåväl. Inne i en av galleriorna stod en man på en stege och arbetade med något uppe i taket. BANG! sa det när ett av hans verktyg for ur bältet och ner i golvet. Och jag var bara några meter ifrån. Och första impulsen var att gå fram och plocka upp det och räcka det till honom, så han skulle slippa klättra ner från stegen. En medmänsklig gest, helt vanligt folkvett. Men gjorde jag det? Nej...jag vågade inte. Jag stirrade och stirrade på den där tången-eller-vad-det-nu-var och så gick jag förbi. Utan att plocka upp den. :S

För jag är livrädd för kontakt med andra människor. Jag hade tänkt prova en skjorta inne på H&M, men så tänkte jag på hur påfrestande det är att stå i provrumskö och kassakö och interagera med kassörskan och tänk om man måste ta en bricka när man ska gå in i provrummet (jag hatar det!)...så jag hängde tillbaka skjortan på hängaren och gick därifrån. :(

Men en klänning blev det som sagt ändå. I en annan affär (där man sällan eller aldrig behöver köa eller ta en bricka för att få komma in i provrummet).

Det gick trögt med Lejonkungen-texten igår. :( :thumbdown: Så jag tog en paus, såg en film och skrev en sida på romanen istället. Det var trevligt, men samtidigt jäkligt ångestframkallande att göra något så "onyttigt".

Men efter sex timmars pillersömn kände jag mig som en ny människa när jag vaknade imorse, och lyckades utan problem färdigställa texten. Fem av sex uppsatser avklarade nu alltså, med en hel vecka kvar till deadline. :D :thumbup:

Pluggmaskinen fortsätter att producera uppsatsmaterial dagarna i ända. Idag har jag försökt sammanfatta ett antal genusaspekter av Snövit och de Sju Dvärgarna. Ett mycket tröttsamt arbete (filmen är så stereotypisk så man bara vill spy), så det har blivit ett antal rundor in på Facebook under dagen.

Men även där kryllar det av stereotyper, inte minst i reklamen;



Men mina vänner bryr sig uppenbarligen inte om vilket spel det är "meningen" att de ska spela. :thumbup: Trevlig upptäckt, mitt i Snövit-träsket.

Nu ska jag ta tag i rasismen i Lejonkungen. Klarar jag av det idag, kommer jag bara ha en uppsats kvar att skriva sen. Så då kanske jag kan varva ner och till och med somna utan piller inatt. :)