Sanningen om för alltid
Men det var inte för Wes skull jag höll ögonen öppna ända till klockan två(!) inatt. Hela historien var fascinerande. Det puttinuttiga slutet där allt ordnar upp sig kändes visserligen inte så realistiskt, men samtidigt skulle jag inte ha velat vara utan det.
Det var heller inte Wes som väckte starkast känslor inom mig. Det var Macys mamma. Jag HATAR henne. För hon påminner mig om en annan mamma. Som tittar på den 17-åriga Malin och ser en sorgsen varelse helt klädd i svart och med halvläkta skärsår på handleden. Som inte kan förstå varför denna varelse är så tyst och rädd och osocial. Som ser ett PSYKFALL, ett HOMOSEXUELLT sådant till råga på allt. En varelse som har nästlat sig in i hennes familj och hjärntvättat hennes oskyldiga dotter. Någonting obehagligt och kanske rentav FARLIGT. Något smutsigt som så fort som möjligt måste avlägsnas, för att bevara detta fina hem och denna normala familj. Något man kan vifta undan, gömma och glömma och låtsas att det aldrig någonsin existerat. Att ingenting någonsin rubbat balansen i ens perfekta liv.
Jag har nog aldrig bearbetat detta ordentligt, tror jag. Ältat hit och dit med familj och vänner och psykkontakter, javisst, men aldrig fått chansen att reda ut det med den det verkligen gällde. För när hon väl accepterat min existens och plats i hennes liv (det tog ett och ett halvt år), sopade vi bara det som varit under mattan och började om från början. Lite så som Macys mamma också gör - helt plötsligt börjar hon bara vara trevlig mot Wes. Som om ingenting hänt. :question:
Det är en skön känsla att få konfrontera den som sårar/sårat en, för det är den personen som har svaren på det man undrar. Andra kan lyssna och stötta, komma med välmenande råd och bekräftelse på att man visst duger och dementera det personen utsatt en för, för personen hade inte rätt att göra så, men det är personen som gjort det som man vill rikta ilskan, besvikelsen och andra känslor och reaktioner mot. Upphovet till att man mår/mådde som man gör.
Den där jävla satkärringen hade ingen rätt att döma dig. Hon är en ovanligt trångsynt människa som på förhand bestämt sig för att inte acceptera dig. Det handlar inte om dig, det handlar om henne, hennes synsätt, värderingar, etc. Hon lever i en mycket, mycket liten värld. Hennes verklighetsuppfattning är skrämmande skev.
Hon vägrade se den underbara människa du är. Och hon vägrade se det tunga lass du fick dra - som hon bidrog till att det blev tyngre, dessutom. Men hon skulle väl inte vara benägen att förstå om hon så fick sanningen kastad i ansiktet. Hon skulle väl reagera med förnekelse av det hon gjort och enbart rikta nya anklagelser mot dig, så jag är rädd att en konfrontation skulle kunna såra dig ytterligare. Samtidigt tror jag väldigt starkt på att göra upp med saker som ligger kvar och skaver och gör väldigt ont. Det är smärtsamt med konfrontationer, mycket smärtsamt, jag var själv inte mentalt förberedd ordentligt vid mina mobbingkonfrontationer, men undviker man konfrontationer stannar ovissheten kvar. Så jag vet inte vad jag vill råda dig till. Vill förstås det som känns bäst för dig. Min älskade underbara syster <3
Glad att du gillade - ledsen att det rev upp oläkta sår. Eller kanske inte behöver vara ledsen? Kanske bra?
KRAM
PS. Beskrivningen av Wes var klockren. Tyvärr :P
Lillasyster: Jag känner inget behov av (och ingen lust heller för den delen) att söka upp henne och sätta mig ner och prata om det som varit. Men jag kommer garanterat skriva en bok om det så småningom. Mitt vanliga sätt att bearbeta saker, vet du.
Livrädd: Du behöver inte vara ledsen. Det är lugnt. På sätt och vis skönt att se att det är fler - till och med såna som Wes! - som kan råka ut för det.
Nej det förstår jag verkligen! Stryk skulle hon ha! ;P Ja, slåss med ord är det allra bästa (eftersom farbror Aron är stendöv).. nej nu får jag sluta lägga in citat i detta.. det är allvarliga saker som det passar alldeles utmärkt att tala om i kyrkan ;P Tycker absolut det är bra att skriva en bok. Jag har lovat att föreviga folk i en bok och de tindrade med ögonen och målade väl upp bilder för sig själva av sina egna stordåd, men det är inte så jag kommer gestalta dem.. moahaha (ondskefullt skratt) :P
puss och kram <3
Lillasyster: Slå dem inte, då kan de få komplex. Det finns bara ett ord för såna som du, och det är ondska. Men nu skulle vi ju sluta prata i citat... ;)
