Så himla skönt att få komma tillbaka till kontoret igen idag efter fyra dagars ledighet. 😊 Jag är som bekant inte så bra på det här med att vara ledig, jag blir så sjukt rastlös. 😣

Det jobbiga med att komma tillbaka till kontoret idag var dock att det var första arbetsdagen utan den kollega jag känt att jag bondat mest med - hon jobbade sin sista dag i fredags, ett chockbesked som jag fick först i onsdags. 😱😔

Och det gav mig flashbacks till min första termin på ekonomprogrammet hösten 2007. Jag hade flyttat 40 mil hemifrån och kände ingen annan i Kristianstad än min dåvarande flickvän och hennes familj. Och jag blev så glad över att till slut ha börjat lära känna en tjej i klassen som bodde i samma sunkiga studenthus som jag - men så plötsligt hoppade hon av programmet och flyttade tillbaka till sin hemstad, och jag blev ensam igen och fick börja om från början igen med att försöka skaffa vänner. 😭

Riktigt så traumatiskt är det inte nu såklart. Jag har andra trevliga kollegor jag kan prata med på kontoret och jag har ett betydligt större nätverk av kontakter och vänner nu än vad jag hade som 19-åring. Jag är absolut inte ensam. Men visst känns det tråkigt att förlora någon sådär plötsligt.

Imorse var jag förresten riktigt duktig. När jag var nästan framme vid busshållplatsen noterade jag att glasrutan i dörren till en butik var krossad, och det såg ut att saknas en del smycken inne i butiken. Så jag letade fram mobilnumret till butiksägaren och ringde(!) för att meddela henne detta. Men hon svarade inte (vilket kanske inte var så konstigt eftersom klockan bara var tjugo över sex på morgonen), så jag skickade ett meddelande till henne istället. Jag kände mig väldigt stolt över mitt agerande, att jag trotsade Ångestmonstret för att hjälpa en medmänniska. ❤️