Hurra för mamma! 🎂
Idag fyller min älskade mamma 64 år. 🎂🎈🎁💖 Vi ska fira henne i helgen, men hon får ett litet kollage så länge...
Finaste mamma. Jag är så glad och tacksam över att vara hennes dotter. ❤️❤️❤️
Påfrestande vecka - PM(D)S och extrem social exponering
Det har varit en påfrestande vecka. Jag har haft ett totalt PM(D)S-breakdown och gråtit floder. 😢 Men jag har även hållit i en kunskapsuppfräschningsutbildning i skatteprogrammet för mina kollegor inför deklarationssäsongen. Efteråt var jag helt hes (jag är inte van vid att prata så mycket) och trött efter att ha stått i centrum, men stolt över att jag fixade det och till och med gjorde det ganska bra (hoppas jag i alla fall). ✌️ Och nu under helgen pågår junior-SM i bågskytte här i stan och det är min klubb som håller i det, så igår utsatte jag mig själv för extrem social exponering genom att ställa upp som servicepersonal under tävlingen...och idag är jag följaktligen helt slut och har inte pallrat mig upp ur sängen än, jag har meddelat personalansvarig att jag inte mår bra och därför behöver stanna hemma och vila idag istället för att hjälpa till under finalen. 😴😴😴
Syrran kom till tävlingshallen och stöttade mig igår. ❤❤❤ Det kändes väldigt fint och skönt att veta att hon befann sig i lokalen medan jag arbetade. 🙏
Jag satt bredvid henne i publiken i väntan på tävlingsstart och när det började närma sig propsade Ångestmonstret starkt på att jag skulle stanna kvar där istället för att kliva fram framför typ 130 deltagare samt deras coacher och familjer och övrig publik... 😱 Men jag försökte resonera med mig själv och tänka att ingen av de där människorna skulle reflektera så mycket över mig och min person. De tävlande skulle vara fokuserade på sina egna prestationer, och coacher och familjer på den eller de tävlande för vars skull de var där. Ingen skulle bry sig om hur jag såg ut eller betedde mig när jag rörde mig över planen för att byta ut sönderskjutna tapeter. Så jag tog av mig jackan (som jag hade på mig både för att det var kallt i lokalen och för att dölja min lysande orange personaltröja som riskerade att göra att jag fick frågor från besökarna 😖) och tog mig fram till skyttelinjen där övrig servicepersonal och domare befann sig.
Jag höll på att flippa ur totalt av att stå framför alla dessa människor. 😱 Men jag försökte att inte titta (eller tänka) så mycket på dem. Jag imiterade de andra i orange tröjor, stod där de stod och gjorde som de gjorde. Vi radade upp oss framför skyttarna och ledde nationalsången innan tävlingsstart (jag sjöng så tyst jag kunde för att inte höras 😱), och sedan smet jag in bland skyttarna och ställde mig längst bak i det området, precis framför bandet som skilde skyttarnas område från publikens. Där stod jag sedan och spanade ängsligt på de tio buttar jag hade ansvar för att byta tapeter på vid behov. 🏹 Jag ställde lite frågor till de äldre klubbmedlemmar som befann sig i närheten, för att försäkra mig om hur jag skulle göra olika moment.
När det blev dags att byta min första tapet var jag sjukt nervös, både över att befinna mig i allas blickfång och över att kanske göra fel. 😱 Men det gick rätt bra. Andra gången kände jag mig eventuellt marginellt mindre nervös, men jag hade fortfarande extremt självfokus och det kändes som att alla tittade på mig och dömde mig. 😖 Och när jag kom tillbaka till min relativt trygga plats bakom skyttarna var det en av coacherna som plötsligt började ge mig en lektion i att byta tapeter på bästa och mest effektiva sätt och kommenterade att det måste gå snabbt så att de skulle slippa stanna kvar där halva natten. Det gjorde mig både skärrad, stött och ledsen. Att någon kritiserade mig och tyckte att jag gjorde ett dåligt jobb. 😔 Hade det varit tidigare i veckan hade jag garanterat brutit ihop. 😭 Nu klarade jag av att bita ihop och åtminstone FÖRSÖKA ta det hela som konstruktiv kritik.
Plötsligt var det en förälder som ville veta hur de skulle ta sig mellan tävlingshallen och hotellet de skulle bo på, så då sprang jag och hämtade min telefon och visade i reseappen och förklarade. Hon fotade det jag visade och verkade väldigt tacksam över hjälpen. 😊👍 Efteråt kom jag på att jag missat att säga att de måste ladda ner appen för att kunna resa, att det inte går att betala med kontanter eller betalkort. Men då kändes det så dumt att söka upp henne igen, så jag stod kvar på min plats och våndades och hoppades att de skulle räkna ut det själva... 😖
När skyttarna skjutit alla sina 30 pilar i första omgången (och jag bytt en tapet i enlighet med coachens effektiviserande instruktioner) var jag helt slut efter att ha befunnit mig i rampljuset i två(!) timmar(!), så då skyndade jag mig tillbaka till syrran. Min huvudsakliga uppgift för dagen var slutförd (en annan klubbmedlem skulle överta mina arbetsuppgifter under den andra omgången efter pausen) och jag orkade verkligen inte utsätta mig för mer social exponering den dagen, så jag meddelade personalansvarig att jag skulle behöva avvika och sedan tog syrran och jag spårvagnen in till centrum. 🚋
Redan från spårvagnen såg vi några krokusar sticka upp ur gräsmattan där vi skulle gå av. Dem måste vi förstås gå fram till och fota. 😍
Vi gick i EN affär som syrran behövde en sak från (shopping en lönelördag, dessutom efter två timmar extrem social exponering, är INTE optimalt 😱😖), sedan gick vi och åt på vår favoritrestaurang. Sist jag besökte en restaurang av det franchisemärket var ju förra helgen i Kristianstad när mamma och jag råkade hamna på min exsvågers restaurang (😵) och sist vi besökte just vår favoritrestaurang här i stan var ju heller ingen höjdare. Så vi gick dit igår lite för att reclaima och skapa nya positiva minnen. Och det blev jättebra. 🙏❤
Efteråt gick vi hem och kraschlandade i soffan. Vi spelade inte ens tevespel, vi bara satt där och pratade. Mysigt och välbehövligt. ❤
Idag är jag som sagt helt förstörd och kommer ta det tämligen lugnt. 😴😴😴 Det jag BEHÖVER göra är att göra matlådor, tvätta, bädda sängen, ställa om klockorna, rapportera till kommunen hur Pride-familjen använde bidraget förra året, göra min terapiläxa samt plugga en del. Usch, vad mycket det känns som just nu... 😖 Men jag får väl ta ett steg i taget. Och jag får väl börja med att ta mig upp ur sängen...
Hanterbar träning och ohanterbart samtal
Idag var det dags för gymbesök med kollegorna igen, och jag upplevde dagens pass som betydligt mindre jobbigt än vad det brukar vara. Tränaren bekräftade det, att dagens pass varit lite lugnare. Det kändes skönt. Det var bara en aktivitet som var rätt flåsig, men där körde jag en betydligt mer hanterbar variant av övningen så det gick bra. 👍
Strax innan gymbesöket ringde astmasjuksköterskan jag träffade i torsdags. Det var ett föga upplyftande samtal. Hon hade pratat med en läkare om mig, och läkaren hade upprepat det jävla mantrat om att min lungkapacitet är bra och min medicinering hög så jag borde inte ha några problem med pulshöjande aktiviteter och bla bla bla... Men jag kan ju för helvete inte göra någonting som höjer min puls utan att få astmaanfall! Jag blir både frustrerad och uppgiven över att vården inte ens vill försöka hjälpa mig. 😡😔 Visst, jag kommer få tillbaka min gamla inhalator (som de bytte ut mot något billigt skräp i somras för att landstinget vill spara pengar 🙄), men det kommer ju inte göra några underverk - den här problematiken fanns liksom innan medicinbytet också... Jag ska få en telefontid med läkaren, och i bästa fall kommer det leda till en remiss till Allergicentrum där jag förhoppningsvis kan få inleda hyposensibilisering...i värsta fall kommer samtalet inte leda till ett skit. 😒
Hemma igen
Nu ligger jag hemma i min egen säng, otroligt nöjd med helgens resa till Kristianstad tillsammans med mamma om än helt slut efter alla intryck och all exponering. 😴 Resor både ger och tar energi för mig, på olika plan. När vi kom hem till min lägenhet i eftermiddags blev jag liggande på golvet en lång stund och bara gnällde om hur trött jag var. Och jag har väl inte fått så himla mycket gjort efter det heller. Men det var det absolut värt. Jag är SÅ glad över den här helgen. 🙏❤
Weekend i Kristianstad
Nu ligger jag nerbäddad i en hotellsäng i Kristianstad, väldigt trött men väldigt nöjd med dagen. Mamma och jag skulle ha gått på musikal här idag, men den är coronaflyttad till nästa år. Men eftersom vi redan hade både tågbiljetter och hotellrum bestämde vi oss för att ta en weekend i Kristianstad i alla fall. Och det har varit en jättemysig dag idag, jag är så himla nöjd och glad. 😊💖
På vägen till tågstationen imorse såg vi bävern som håller till i centrala Norrköping. Så himla söt! 😍
Förväntansfulla resenärer.
Bland det första vi såg när vi klev av tåget här i Kristianstad i förmiddags var ett helt hav av krokusar. Här är det verkligen VÅR! Och det gör mig så himla lycklig. 😍💖💖💖
Vi gick in i Heliga Trefaldighets kyrkan för att låna toaletten, men det kom ut en pundare från toaletten som nog inte precis haft samma ärende dit som vi så vi ändrade oss. 😱 Men vi gick in i kyrkan i alla fall, för att den är så himla fin. Vi träffade en jättegullig dam därinne som var kyrkvärd och hon berättade en massa intressant om kyrkans historia och arkitektur. 😊⛪️
Vi tände ett ljus för mormor och morfar inne i kyrkan. 🕯❤
Som sig bör gick vi och fikade på superfina Conditori Duvander. 🥨
Vårt vackra hotellrum. ☺️💖👍
Malin gör sig hemmastadd och breder ut medicinberget på hotellrummet. 😉
Efter shopping och incheckning på hotellet sökte vi upp en restaurang att äta middag på. Sådant är alltid jobbigt för mig, både ångestmässigt och allergimässigt. Men så hittade vi en restaurang från samma franchise som syrrans och min favoritrestaurang hemma i Norrköping. Så dit gick vi såklart, det kändes jättebra. Jag beställde samma rätt som jag brukar, mycket tryggt och välbekant. 👍 Den stora chocken kom när jag kastade en blick på kvittot (efter att bilderna ovan tagits) och såg en välbekant udda stavning av ett förnamn på servitören. Med onda aningar googlade jag på Ls storebrors namn och konstaterade att han fortfarande bor i Kristianstad...och att han jobbar på restaurangen ifråga...och efter ytterligare lite snokande upptäckte jag att han till och med ÄGER restaurangen. Och jag insåg att den långa skånsktalande kille som serverat oss var just han. Min exsvåger. Jag hade inte känt igen honom och jag hoppas innerligt att han inte kände igen mig heller. Awkward... 🙈🙈🙈
Framåt kvällen gick mamma och jag en promenad i Tivoliparken och blåste såpbubblor. Livskvalitet på hög nivå! ☺️💖
Vi har utsikt mot parken från vårt hotellrum.
Självklart besökte vi teatern ändå, även om vi inte fick se någon föreställning idag. 🎭
Blommor! Så mycket vackra blommor. 😍🌸🌸🌸
En underbart vacker kväll att strosa genom parken i. 😊
Mamma fick inspiration till sin egen trädgård. 😊👍
Låt mig presentera Christian, den här resans gosedjursinköp. Det är ju lite av en tradition för mig att köpa ett nytt gosedjur på varje resa...och att döpa det till något för resmålet lämpligt namn. 😉 Och nu ska Christian och jag och mamma ta och sova snart, vi är väldigt trötta efter denna innehållsrika dag. Natti natti! 😴😴😴
Vårfint i trapphuset 🌸
Nu är mamma här. 💖 Vi har gått och handlat mat inför resan och vårdekorerat i trapphuset...
...och nu är vi trötta och ska sova. 😴
Det kändes skönt att vara tillbaka på jobbet idag efter ångestdagen hemma igår, även om det har varit sjukt intensivt idag. Jag sov betydligt bättre inatt än de två föregående nätterna och vaknade bara en timme före alarmet - istället för typ fyra...men jag är fortfarande himla sliten och trött. Hoppas att jag kommer få mer sömn nu i helgen. 😴😴😴
Ångesttöcken
Jag har sådan sjuk ångest idag. Det är väl en kombination av flera saker. Den annalkande fullmånen. Extrem sömnbrist efter två vakna nätter i rad. Att jag stannade hemma från jobbet idag på grund av detta (känner mig så himla dum och onyttig som bara legat i sängen istället för att vara på kontoret idag). Att min älskade mormor skulle ha fyllt år idag om hon hade levt. Att jag maratontittat på första säsongen av den underbara serien Young Royals som slutade så himla deppigt. Att jag hade tid på astmamottagningen på vårdcentralen idag. Kanske också på ett undermedvetet plan att mamma och jag ska åka till Kristianstad i helgen.
Efter att ha tillbringat hela dagen i sängen kändes det lite smått surrealistiskt att lämna lägenheten och gå ut bland folk när det blev dags att gå till vårdcentralen. Jag hade redan ångest, och den blev inte precis mildare av att gå ut. Jag gick som i ett töcken och hade overklighetskänslor ända tills jag satt på plats i väntrummet (aslång tid innan min bokade tid - såklart) och scrollade djurvideor på Facebook för att distrahera mig.
Jag hade ångestpåslag under hela besöket hos astmasjuksköterskan. Och jag började nästan gråta av frustration (och trötthet) framåt slutet. Min lungkapacitet är bra. Min medicinering är hög. Vårdcentralens resurser för att hjälpa mig är uttömda. Och ändå är jag snuvig varje dag året runt. Ändå klarar jag inte av att ägna mig åt pulshöjande aktiviteter utan att få astmaanfall. Ändå är jag hindrad från att leva ett normalt liv, måste hela tiden tänka mig för så att jag inte utsätts för någonting jag är allergisk mot eller gör någonting som triggar igång min astma.
Jag frågade henne gråtfärdig varför jag inte klarar av att ens springa för att hinna med spårvagnen då, om min lungkapacitet nu är så himla bra. Och hon svarade att det förmodligen är kopplat till mina allergier, att de påverkar min astma. Och hon försäkrade mig om att det finns hjälp att få, bara inte inom primärvården, det behövs specialister. Att det kanske kan vara aktuellt med hyposensibilisering för mig, för att förhoppningsvis få bort eller åtminstone mildra mina allergier och på så vis även min astma. Det vore fantastiskt. Jag hoppas verkligen att jag kan få den hjälpen.
Hon kommer att höra av sig till mig typ nästa vecka, när hon har pratat med en läkare på vårdcentralen om mig. Så får vi se sedan.
Och imorgon kommer jag gå och jobba igen. Tillbaka till normala vardagsrutiner, det ska bli skönt. Jag hoppas innerligt att jag får sova inatt, så att jag inte är ett vrak imorgon också. Jag har yogat nu ikväll, men upplever väl inte att det mildrade ångesten nämnvärt. Ska köra min mest avslappnande meditation sedan när jag gått och lagt mig också. Jag har pratat en del med syrran idag, det kändes fint. Och imorgon kommer mamma hit, det ser jag fram emot.
Så, ja...jag kravlar mig väl upp ur den här ångestgropen också.
Sömnlös igen
Nu har jag för andra natten i rad legat vaken i flera timmar. Känner mig helt förstörd. Får se hur den här dagen blir...
Sömnlös
Jaha. Här ligger jag vaken mitt i natten. Timmarna går och jag kan inte somna om. Jag börjar bli rädd att jag inte kommer hinna somna om innan mitt alarm ringer och att jag kommer vara jättetrött hela dagen. Så sjukt frustrerande! 😫 Jag hittar ingen vettig förklaring till min sömnlöshet...utöver att det snart är fullmåne. 🌕 Jag avskyr verkligen fullmånen. Den fuckar upp min sömn och gör mig extra känslig och irriterad...som om det inte räckte med PM(D)S-helvetet! 😣
Gymbesök och ångestföreläsning
Det blev som väntat en riktig rivstart på veckan. Nu är jag jättetrött och vill mest bara sova, men jag ska plita ner några rader först i väntan på att tvättmaskinen med träningskläderna ska gå klart (update - tvättmaskinen hann visst gå klart innan jag hann skriva klart inlägget).
Jag kände mig lite extra peppad inför dagens gymbesök, eftersom det blev inställt förra veckan och det alltså är två hela veckor sedan sist. Dagens pass var riktigt jobbigt för armar och överkropp, men himla roligt. Repet som ni ser i bildkollaget ovan har vi aldrig använt tidigare, så det kändes lite spännande att få prova någonting nytt.
Efter gymbesöket stressade jag hem och duschade och kastade i mig lite mat, sedan skyndade jag iväg till universitetet för att gå på föreläsningen "Ett underbart ångestfyllt liv" med Eric Bergström från Ångestskolan. Jag bokade föreläsningen redan före jul och den skulle ha hållits i januari, men blev som så mycket annat uppskjuten på grund av coronaeländet. Men nu blev den äntligen av, och jag kände mig supertaggad efter denna långa förväntansfulla väntan. Och den var värd all väntan, den var verkligen jättebra (vilket jag väl egentligen fattade redan innan att den skulle vara - syrran och jag var på en annan ångestföreläsning med Eric för några år sedan som var superbra).
Igenkänningsfaktorn när han berättade om sina egna erfarenheter, tankar och känslor var skyhög och de modeller och tips han delade med sig av kände jag igen från diverse terapi jag deltagit i under årens lopp. Jag kände mig väldigt peppad under föreläsningen (ja, nu efteråt också) även om Ångestmonstret såklart var närvarande vilket jag märkte på hur spänd jag var och på de negativa tankar som kom om att jag VET allt det där han säger men trots det fortsätter jag ha ångest så det är hopplöst och bla, bla, bla... Jag försökte att inta ett accepterande förhållningssätt till mina tankar och tror att jag lyckades hyfsat med det.
Något jag tar med mig är "huvud, axlar, knän och tår"-modellen, med acceptans (huvud), ansvar (axlar), analys (knän) och action (tår). Det kändes väldigt konkret och bra, och lätt att komma ihåg. De tre första stegen har jag rätt bra koll på, men det fjärde och sista steget är verkligen där skon klämmer för mig... Jag hade velat gå fram till Eric efter föreläsningen och säga någonting uppskattande om hur bra jag tyckte att den varit och hur glad jag är över att han gör det han gör, men jag vågade inte. Jag blev besviken på mig själv för att jag inte vågade, men försökte vara snäll emot mig själv och acceptera läget. Jag skrev till honom på Facebook istället, det får vara gott nog för den här gången.
Ännu en innehållsrik helg
Nu har jag haft ännu en tokintensiv men väldigt trevlig helg. Igår morse gick jag och jobbade en stund. Det var en väldigt fin dag igår, det märktes redan på morgonen att det skulle bli det för det var en otroligt vacker morgon att promenera genom stan i...
Det blev inte så lång arbetsdag dock, för det var ju lördag och systerdag så större delen av dagen umgicks jag ju med finaste syrran. ❤️ Och som alltid gick dagen väldigt fort tyvärr. 😞 Men vi hann med en hel del ändå, som att handla och färga syrrans hår och lämna tillbaka en biblioteksbok och promenera i det vackra vårvädret. Och så tittade vi på Berättelsen om Askungen, som jag bara ÄLSKAR för att den är så himla söt. Av någon anledning hade jag inte sett den på länge, och jag konstaterade att jag borde titta på den åtminstone en gång i veckan för att den gör mig så himla glad. 😍❤️❤️❤️
Igår kväll var det ju dags för finalen av Melodifestivalen, och jag tillbringade hela kvällen tillsammans med Pride-familjen. 💖🏳️🌈🎶 Först åt vi en fantastiskt god trerättersmiddag och sedan parkerade vi oss i soffan för att titta på finalen. Det blev en väldigt trevlig kväll. Mitt tittande hade säkerligen blivit mer fokuserat om jag suttit hemma och tittat på programmet själv, men det här var mycket trevligare. Att vara del av denna fina gemenskap och diskutera och analysera tillsammans. Jag är så glad över att dessa människor finns i mitt liv och vill hänga med mig. 💖🙏 Vi var rörande överens om att rätt låt vann, även om det var ett ovanligt starkt startfält i årets final (det var bara en enda låt i finalen som jag tyckte direkt illa om, flera jag verkligen älskade och somliga som åtminstone gick att tolerera). 🎶
Efter att programmet var slut blev vi sittande och pratade och slötittade på Dirty Dancing som sändes på teven. Klockan var efter elva(!) innan vi slutligen bröt upp och vid det laget var jag VÄLDIGT trött, men otroligt glad. Det kändes läskigt att gå hem så sent en lördagskväll, men jag hade sällskap en stor del av vägen av två andra från Pride-familjen som skulle fortsätta kvällen/natten på en bar. Så det var rätt okej ändå, och jag kom välbehållen hem. 🙏
Även om jag var jättetrött så var jag även ganska uppe i varv, så det tog ett bra tag innan jag somnade. Men när jag väl gjorde det sov jag den utmattades sömn, och pallrade mig inte upp ur sängen förrän vid tolvtiden(!) idag. 😱 Att vara uppe så sent på kvällen och att umgås med folk tar väldigt mycket energi från mig, jag behövde återhämtning efteråt. 😴😴😴 Det känns skönt att Melodifestivalen är över nu faktiskt, så att mina helger kan bli lite mer normala igen med anständig sovtid på lördagskvällarna och pigga tidiga söndagsmorgnar istället för denna uppochnervända värld.
Dagen idag har på förekommen anledning inte varit så lång (eftersom jag sovit så stor del av den 🙈), men jag har faktiskt hunnit både tvätta och gå och köpa några saker på stan och sedan besöka min älskade teater tillsammans med mamma och hennes man och se Peer Gynt. 🎭 Jag var så sjukt taggad på att besöka teatern, det riktigt bubblade av glädje inom mig och jag bara log och skuttade omkring och såg saligt på den välbekanta inredningen i foajén. Om jag inte minns totalt fel är det över tre månader sedan jag besökte teatern senast, vilket är orimligt sällan för mig och mer än väl förklarar min totala lycka över att äntligen få vara där igen...
Pjäsen i sig har jag väl inte riktigt lyckats smälta än. Men om vi säger såhär - jag är glad över att ha sett den, men känner inget behov av att se den fler gånger. Den var...märklig. 🙈
Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon drar en ny arbetsvecka igång, och morgondagen kommer innehålla både jobb och gymbesök och en föreläsning om ångest. Så det ser jag fram emot. 😊 Natti natti!
I'm too ace for this shit...
Egentligen hade jag tänkt skriva om gårdagens dramatiska feministiska årsmöte, men det får bli i ett senare inlägg. Först måste jag bara få ventilera något supersuspekt jag ramlade över i mitt Facebook-flöde igår kväll. Det var en artikel om ett "kontroversiellt dejtingprogram" som tydligen kommer börja visas i Sverige i år. Det heter Naked Attraction och alla medverkande är helt nakna. 😳 En deltagare får stegvis se mer och mer av kroppen på de potentiella dejterna, från fötterna och uppåt. Och utifrån de uppradade nakna kropparna bedöma om personerna kan vara intressanta att dejta eller inte.
Alltså, vad i hela helvetet?! 😲 VEM kom på den här idén? Och VARFÖR stoppades den inte redan på idéstadiet? HUR kan det finnas flera säsonger av detta vansinne - och hur kan det ha spridit sig till flera olika länder?! 🤯🤯🤯
Jag kunde liksom inte fatta vad det var jag läste, det verkade så totalt uppåt väggarna. Så jag gick in på YouTube för att bilda mig en riktig uppfattning av det hela. Jag satte igång ett avsnitt på måfå av den brittiska versionen var programmet...och stod väl ut i sisådär fem minuter innan jag tvingades stänga av. 🙈
Idag berättade jag om eländet för syrran. Jag kände liksom att jag behövde ventilera det här lite, och reda ut om det bara är jag som är väldigt ace eller om det faktiskt ÄR ett helt sjukt programupplägg. Syrran bekräftade det senare.
I artikeln beskrivs programmet av produktionsteamet som "en motvikt till en ytlig dejtingvärld", med syftet att "visa upp alla olika kroppar" och "nyansera debatten om osunda kroppsideal". Alltså, på riktigt...tror de på detta själva?! 🙄
8 mars ♀️✊️
Det är ju internationella kvinnodagen idag, vilket självklart innebär att jag deltagit i en feministisk demonstration idag. ♀️✊️
När jag kom dit såg jag ingen jag kände igen, så Ångestmonstret fick frispel och propsade på att jag skulle gå hem igen. 😱 Det kom mer och mer folk och jag började hålla på med mobilen för att distrahera mig från den stigande ångesten (säkerhetsbeteende, check).
Men så dök en kille från Pride-familjen upp, och han såg mig och kom fram till mig. 🙏🏳️🌈💖 Då kändes det genast mycket bättre. Och medan vi stod och lyssnade på talen (eller FÖRSÖKTE lyssna, volymen var väldigt låg) kom en tjej från Pride-familjen fram till oss. Så sedan stod vi och småpratade lågmält (vi hade i det läget helt gett upp försöken att höra vad som sades av talarna) och hade det trevligt. 😊👍
När det blev dags för uppställning till demonstrationståg tackade jag för mig och gick hem istället. Att tåga genom stan under buller och bång och sedan ägna kvällen åt mingel och föreläsningar och jag vet inte allt - det orkade jag bara inte. Jag hade utsatt mig själv för tillräcklig social exponering bara genom att stå där i folkmassan, det fick räcka för idag.
Den innehållsrika men ändå avkopplande helgen
Nu har jag haft en mysig och behaglig helg som gett mig en hel del återhämtning. 🙏❤
Syrran var här igår och vi såg vårens första blommor. 😍🌸 Alltid en magisk upplevelse varje vår, att se naturen vakna till liv igen. 🙏❤❤❤
Jag hade betydligt mycket mer energi igår än under den gångna veckan när jag knappt orkat någonting och under de två senaste lördagarna när syrran och jag mest hängt i soffan. Igår satte vi oss aldrig i soffan överhuvudtaget. Finaste syrran hjälpte mig storhandla och fixa i ordning lite här hemma, vi gjorde matlådor tillsammans och så sydde jag upp ett par av hennes jeans. En väldigt trevlig och väldigt effektiv dag. 😊👍
På lördagskvällen skulle jag ha besökt min älskade teater och sett Peer Gynt tillsammans med mamma och hennes man, men föreställningen blev inställd på grund av sjukdom. 🎭😭 Men de kom i alla fall in till stan en stund på eftermiddagen för att träffa syrran och mig, och vi satt i mitt kök och åt en jättegod paj som mamma hade bakat. 😋
Istället för att gå på teater på kvällen gick jag hem till en kille i Pride-familjen för att titta på semifinalen av Melodifestivalen tillsammans med honom och en annan tjej från Pride-familjen. 🎉💖🏳️🌈 Jag blev helt rörd av inbjudan, som innehöll riktad information till mitt Ångestmonster för att jag skulle våga mig dit. Hur fint?! 😭❤❤❤
Jag försökte verkligen att inte gå hemifrån för tidigt, men stod ändå utanför värdens port sex minuter innan han ens beräknades komma hem. 🙈 Jag är hopplös när det gäller sådant här, kommer alltid för tidigt.
Det kändes jättebusigt att röra mig ute på stan på kvällstid, när jag normalt ligger nedbäddad i min säng. 😉 Och jag var lite nervös inför den sociala tillställningen jag var på väg till, inte på samma nivå som när jag var bjuden på fest men ändå. 😖 Men det blev en jättetrevlig kväll. Vi hängde i soffan och åt chips och tittade på Melodifestivalen och chattade med resten av Pride-familjen som inte var fysiskt närvarande och pratade om politik i allmänhet och kriget i Ukraina i synnerhet. Jag är SÅ glad över att jag gick dit och över att jag har dessa fina människor i mitt liv. 🙏❤ Det blev riktigt sent innan jag gick hem. Halva vägen hade jag sällskap av den andra tjejen i Pride-familjen, sista biten gick jag själv. Och det var lite läskigt faktiskt. 😱 Men jag blev inte antastad av någon den här gången och jag kom lyckligt hem. 🙏
Planerna för söndagen inkluderade både jobb och bågskytte, men jag fick inse att jag även denna söndag behövde ta det lugnt och ta hand om mig själv. Så jag tappade upp ett fotbad, ställde fram blåbärssoppa och lite att äta och parkerade mig framför datorn för att titta på Vasaloppet. ⛷️❄️ Alltså, jag ÄLSKAR verkligen Vasaloppet. Det känns så himla mysigt och gemytligt och inkluderande. Sport i allmänhet intresserar mig ytterst lite, men just Vasaloppet har en särskild plats i mitt hjärta. ❤ Någon timme efter starten började jag dock känna mig ganska trött och frusen, så då kröp jag ner i sängen igen och fortsatte titta på mobilen istället. Men efter en stund märkte jag att sömnen var på väg, så då stängde jag av sändningen helt och hållet och sov istället. 😴😴😴 När jag vaknade igen hade både herrloppet och damloppet hunnit avgöras. Det kändes lite trist att missa så mycket av programmet, men jag får väl acceptera att jag behövde den där sömnen.
När jag väl pallrat mig upp igen blev det ändå en ganska effektiv dag. Jag har bland annat gjort min terapiläxa, läst några kapitel i kurslitteraturen, rockat rockring (med mitt nya rockringsbälte på den här gången, för att undvika blåmärken), spelat Sims, hjälpt syrran med en sak och fyllt på mina dosetter inför den kommande veckan.
Jag har förresten börjat ta tre Quetiapin-tabletter på kvällen nu istället för bara en. Läkaren på psyk har sagt att jag kan ta mellan en och fyra per kväll, och jag märker ju hur mycket lättare det går att somna nu när jag ökat dosen. Så himla skönt! 🙏
Avslutningsvis vill jag bara dela med mig av Googles kartnålssammanställning över mitt "resande" under februari, vilken var lika imponerande som den för januari. 😉
Pollenattack
Jag är så jävla trött hela tiden, har konstant ont i huvudet och orkar verkligen ingenting. Jag sover många, många timmar varje natt men är fortfarande utmattad när jag vaknar. 😴😢 Jag trodde att det handlade om att jag är utarbetad, och det stämmer säkert till viss del, men idag kom en kollega med en annan teori - pollen. Denna vedervärdiga baksida av min favoritårstid våren. Och ja, jag har ju haft det påtagligt jobbigare än vanligt med kliande ögon på sista tiden. Och ja, trötthet och huvudvärk kan vara en effekt av pollenallergi. Så sjukt frustrerande! 🤯 Men samtidigt skönt att få en förklaring.
Dagen idag har verkligen varit skitjobbig. Min motståndskraft är lägre än noll, och när en person snäste åt mig idag ledde det till att jag satt och grät i flera timmar. 😢😢😢 Vilket inte precis gjorde min redan dunkande huvudvärk mildare... Jag gick hem tidigare än vad jag hade tänkt, gick inte och hämtade paket på hemvägen som jag hade tänkt, tog inte en dusch när jag kom hem som jag brukar...jag har mest legat i sängen och lidit av min huvudvärk och velat SOVA. Hoppas att jag lyckas med det snart... 😴😴😴
En utmaningarnas dag
Tröttheten håller i sig. Sista timmen på jobbet idag ville jag mest bara gå och lägga mig och sova, jag var verkligen helt slut. 😴 Ambitionen imorse var att jag skulle jobba ganska länge idag, men det var inte att tänka på - det fick räcka med 45 minuter övertid...
Idag har jag ringt TVÅ(!) telefonsamtal på jobbet, ett till en leverantör och ett till en kund. 📞 Jag var helt slut och svettig efteråt, men kände mig samtidigt euforisk och så himla stolt över att ha klarat av det. 😊👍 Och förundrad över att det faktiskt kändes så BRA (om än påfrestande) att ringa och prata med folk. ☺️
En ny praktikant har vi fått också, han gjorde sin första dag på kontoret idag. Inte för att jag interagerat särskilt mycket med honom (än), men jag tror nog att han är både trevlig och ambitiös. Så det är absolut inte hans fel att jag tycker att det är lite jobbigt att han är där. Jag tycker alltid att det är jobbigt när det kommer nytt folk. 😖 Men jag vänjer mig nog, det brukar jag göra (efter ett tag).
Både telefonsamtal och ny människa...tro fan att jag blir helt slut! 😵 Det är på gränsen till för mycket social exponering under en och samma dag. Jag orkar liksom inte. 😴 Jag har tagit det tämligen lugnt under eftermiddagen och kvällen, och nu lär jag nog somna snart. Förhoppningsvis har jag mer energi imorgon bitti. Natti natti! 😴
Kropp och själ...eller AI?!
I måndags var det dags för gymbesök igen. 🏋️♀️ Det var roligt men jobbigt och jag fick astmakänningar, jag har dock inte så mycket träningsvärk vilket förvånar mig (inte för att jag klagar 😉). Jag hade tänkt blogga om det i måndags, men jag fick inte bilderna från tränaren förrän igår. Och igår var jag så fruktansvärt trött och hade en sådan dunkande huvudvärk att något bloggande (eller andra aktiviteter) överhuvudtaget inte var att tänka på. Jag gick och lade mig tidigt och sov den utmattades sömn. 😴😴😴 Jag antar att det är de två senaste månadernas intensiva slit på jobbet som nu tar ut sin rätt. Jag behöver vila och återhämtning. Och det fick jag faktiskt en del inatt, eftersom det blev så mycket sömn. Så jag kände mig relativt utvilad när jag vaknade imorse. 👍
Och nu är det verkligen vårkänsla ute, vilket också bidrar till att höja energinivåerna. Jag blir så glad när ljuset och hoppet och livet återvänder. 😊💖💖💖
Idag hade jag samtal med min terapeut, för första gången på över en månad (eftersom hon varit sjuk och kommunikationen inom Cirkus Psyk är urusel så alla har trott att "någon annan" bokat in en ny tid åt mig efter att den förra blev inställd 🙄). Vi sammanfattade de olika modulerna vi gått igenom hittills i behandlingen (vilket var en bra påminnelse, både gällande vad vi rent konkret har gjort och vilka framsteg och insikter det faktiskt har lett till) och pratade även lite allmänt om mitt mående under den gångna månaden. Vi ska ses igen redan om en vecka, och min läxa till nästa gång är att läsa nästa kapitel i arbetsboken...så det känns ju hanterbart. 👍
Så ja, jag har tagit hand om både kropp och själ den här veckan. 😊👍 Vilket blir lite fascinerande i ljuset av ett kort nyhetsklipp som syrran hittade idag, där en sociala medier-reporter i SVT utröner hur man kan avgöra huruvida någon man ser på nätet är en riktig person eller bara ett AI-skapat ansikte. En sak han särskilt tar upp är om personen bara har örhänge i ena örat - det är tydligen ett tecken på att det inte är en riktig person utan en AI-skapelse. Så jag har tydligen varken kropp eller själ, jag är bara ett AI-skapat ansikte. 😂😂😂
Är det verkligen Malin som driver den här bloggen...eller bara en robot?! 😉😂
Geez, tänk lite utanför normerna, SVT... 🤦♀️🤦♀️🤦♀️
