Jag kände mig lite extra peppad inför dagens gymbesök, eftersom det blev inställt förra veckan och det alltså är två hela veckor sedan sist. Dagens pass var riktigt jobbigt för armar och överkropp, men himla roligt. Repet som ni ser i bildkollaget ovan har vi aldrig använt tidigare, så det kändes lite spännande att få prova någonting nytt. 

 

Efter gymbesöket stressade jag hem och duschade och kastade i mig lite mat, sedan skyndade jag iväg till universitetet för att gå på föreläsningen "Ett underbart ångestfyllt liv" med Eric Bergström från Ångestskolan. Jag bokade föreläsningen redan före jul och den skulle ha hållits i januari, men blev som så mycket annat uppskjuten på grund av coronaeländet. Men nu blev den äntligen av, och jag kände mig supertaggad efter denna långa förväntansfulla väntan. Och den var värd all väntan, den var verkligen jättebra (vilket jag väl egentligen fattade redan innan att den skulle vara - syrran och jag var på en annan ångestföreläsning med Eric för några år sedan som var superbra). 

 

Igenkänningsfaktorn när han berättade om sina egna erfarenheter, tankar och känslor var skyhög och de modeller och tips han delade med sig av kände jag igen från diverse terapi jag deltagit i under årens lopp. Jag kände mig väldigt peppad under föreläsningen (ja, nu efteråt också) även om Ångestmonstret såklart var närvarande vilket jag märkte på hur spänd jag var och på de negativa tankar som kom om att jag VET allt det där han säger men trots det fortsätter jag ha ångest så det är hopplöst och bla, bla, bla... Jag försökte att inta ett accepterande förhållningssätt till mina tankar och tror att jag lyckades hyfsat med det. 

 

Något jag tar med mig är "huvud, axlar, knän och tår"-modellen, med acceptans (huvud), ansvar (axlar), analys (knän) och action (tår). Det kändes väldigt konkret och bra, och lätt att komma ihåg. De tre första stegen har jag rätt bra koll på, men det fjärde och sista steget är verkligen där skon klämmer för mig... Jag hade velat gå fram till Eric efter föreläsningen och säga någonting uppskattande om hur bra jag tyckte att den varit och hur glad jag är över att han gör det han gör, men jag vågade inte. Jag blev besviken på mig själv för att jag inte vågade, men försökte vara snäll emot mig själv och acceptera läget. Jag skrev till honom på Facebook istället, det får vara gott nog för den här gången.