Det var visst fler som ringde - jag fick sitta i telefonkö i säkert fem minuter och hann bli väldigt torr i munnen och satt och harklade mig och övade på vad jag skulle säga.

Men så svarade äntligen en vänlig människa. Och jag förklarade mitt ärende och hon hjälpte mig att boka om min biljett. Väldigt enkelt och smidigt.

Jag vet inte vad som gör mig mest uppspelt - att jag ska få gå på teater i helgen eller att jag klarade av att ringa. 😊

Nu är håret rosa igen. 😊 Och den här gången kommer den ljusa nyansen förhoppningsvis hålla ännu längre än vanligt, det är en ny sort. Yay! 😄

Sist jag färgade håret rosa var dagen innan Gudrun Schyman skulle komma till Norrköping och hålla torgmöte i slutet av augusti. Och nu färgade jag det dagen efter att hon meddelat att hon avgår som partiledare och tillträder som rektor för den nystartade F! Akademin. Inte för att mina regelbundna frisörbesök har någon direkt koppling till Gudrun, men ändå...ett intressant sammanträffande.

När jag fick beskedet om Gudruns avgång igår kväll fick jag först panik och blev himla upprörd. Men när det fått sjunka in lite insåg jag att det nog kan föra någonting positivt med sig också. Gudrun är fantastisk och jag är glad och tacksam över att hon kommer fortsätta ha en stor roll inom partiet och fortsätta sprida kunskap och engagemang. Men som partiledare blir det i media lätt himla mycket fokus på henne som person så att partiet, politiken och övriga politiker riskerar att hamna lite i skymundan, så det skulle kunna vara positivt om någon annan får ta över rollen som frontfigur. Som Gudrun själv uttrycker det - det är svårt för andra att växa i hennes skugga.

Nu finns förresten filmen Gudrun - Konsten att vara människa att se på SVT Play. 😊 Se den, peppas och förbered för den fortsatta kampen!

Jag upplevde årets första snö under min promenad till jobbet imorse. Små, små flingor som dalade ner från himlen och spred ett stort, stort leende över mitt ansikte. 😊

Jag hade bara tänkt plocka lite grann, men det slutade med att jag ägnade hela dagen åt det. 😵 Jag har tvättat sommargardiner, dukar och mattor också, och strukit juldukar och julgardiner och placerat ut dem. 🎄 Har gjort utgrävningar i diverse högar och flyttat saker till rätt plats och sorterat och rensat ut en massa papper. 

Nu är jag trött och har gått och lagt mig. Imorgon kommer jag förhoppningsvis orka fortsätta städa och även ta tag i den där förbaskade texten jag förväntas skriva... Natti!

Nu har jag varit konstant trött i typ två veckor. Det är jävligt jobbigt och frustrerande. Det hjälper liksom inte att sova, jag är lika trött när jag vaknar igen på morgonen. En tjej i Pride-familjen har en teori om att min kropp förbereder sig för novemberdepression. Jag har jättesvårt att somna på kvällarna, drömmer mardrömmar och vaknar på nätterna (imorse började jag nästan gråta för att det var så vidrigt), känner mig helt förstörd när det är dags att gå upp och kämpar mig igenom dagen tills jag får gå och lägga mig igen och så börjar det om. Fullmånen underlättar ju inte heller precis. Men jag är tacksam över övergången till vintertid i alla fall, så att jag får sova en timme extra i helgen och förhoppningsvis är mindre zombieaktig nästa vecka. Jag fasar lite för nästa vecka faktiskt - jag har aktiviteter efter jobbet både måndag, tisdag, onsdag. Förvisso roliga saker, men det tar ju ändå energi. Så det är väl bäst att jag försöker sova och få lite återhämtning nu...

På kvällen var jag på årsmöte med teaterns vänförening. Också trevligt, också fina människor. Ordföranden uttryckte glädje över att få se ett så ungt ansikte - jag är väl cirka 40 år yngre än de flesta andra som var där. 😉 Jag gillar verkligen gamla människor. De (flesta) verkar ha en så skön inställning till tillvaron. Och de utstrålar så mycket trygghet. ❤

Idag på förmiddagen ringde det ett främmande stockholmsnummer och jag tänkte först bara strunta i det, men så kollade jag upp det och insåg att det var psykologföretaget som jag ska gå i terapi hos via videolänk som ringde. Så då svarade jag. Och lät förmodligen alldeles för kvittrig och glad för att anses vara i behov av terapi. Men efter 14 månader på väntelistan är det liksom svårt att inte ge uttryck för en viss entusiasm när det äntligen blir av.

Om tre veckor ska jag ha mitt första samtal. Och jag är faktiskt riktigt nervös. Jag vet inte alls vad jag vill eller behöver eller borde prata om. Ångest, social fobi, sömnproblem, nedstämdhet, tankefällor, stress, relationer...listan kan göras lång, men var bör fokus ligga? Känns som att jag borde ha kunnat utarbeta någon form av plan under de gångna 14 månaderna. Men läget har ju förändrats, jag befinner mig inte längre i akut sorg efter kissens bortgång, det var länge sedan jag hyste allvarliga planer på att skada mig själv, jag gör många saker (om än inte alla) jag vill göra trots att Ångestmonstret går bärsärkagång...men jag känner fortfarande att jag behöver hjälp, absolut.

Idag börjar Asexual Awareness Week 2018. Ett mycket bra initiativ som jag hoppas ska bidra till ökad kunskap om och förståelse för asexualitet. 

 

Det är först nu i vuxen ålder som jag börjat identifiera mig som asexuell och jag önskar att jag hade känt till fenomenet mycket tidigare. Innan visste jag inte att en kunde skilja mellan sexuell och romantisk läggning, jag trodde att sex var en "obligatorisk" del av ett förhållande och något som en förväntades vilja ha med den/de en var intresserad av. Men nu känner jag mig helt till freds med min identitet som asexuell och homoromantisk. 

 

Asexualitet börjar få mer och mer uppmärksamhet i Pride-sammanhang (även om det fortfarande utgör en absolut minoritet). Själv har jag dock alltid känt mig hemma inom Pride, förmodligen eftersom jag är just homoromantisk och liksom "smälter in" där. Jag hoppas att den här veckan som börjar idag ska bidra till att medvetenheten sprider sig även utanför queera sammanhang. 

 

 

Jag gick och lade mig och sov en stund på jobbet idag. 😴 Jag var så himla trött. Det är jag förresten fortfarande, men det blev betydligt bättre efter att jag fått ligga och slumra på en soffa i en halvtimme - vet inte om jag hade klarat av eftermiddagen annars. Tur att det är okej att göra såhär på mitt jobb (jag inser att det är ett stort privilegium). Och tur att det är helg nu, så att jag kanske får en chans att sova ikapp lite (även om jag ska ut på galej med familjen imorgon kväll).

Kan vi bara stanna upp ett ögonblick och fira det faktum att jag fick mens idag. Hurra! 😄🎉✨ Det är så trevligt att få mens nuförtiden, sedan jag började med Qlaira. Knappt någon PMS att tala om (jag har varit lite extra känslig de senaste dagarna bara) och så liten blödning att jag ganska ofta inte bryr mig om att använda binda (eller helt enkelt glömmer bort det eftersom jag knappt märker att jag har mens överhuvudtaget - det blir en liten surprise varje gång jag går på toaletten och ser den lilla blodfläcken i trosorna 😂).

Jag fick mens första gången strax innan jag fyllde tolv och ända fram till för snart tre år sedan led jag av fruktansvärd PMS med olidlig smärta och vidriga humörsvängningar (ibland så illa att jag blev självmordsbenägen), utdragen mens och rikliga blödningar (dubbla bindor var ett måste) varje månad. Det var verkligen ett helvete. Så jag är så himla glad och tacksam över hur jag har det nu med mensen. Det är som en månatlig glädjefest. 😊

Idag har jag premiäranvänt min nya rosa jacka som jag känner mig jättefin i. 😍 Det är samma modell som jag hade under min "emoperiod" som tonåring, förutom att jag på den tiden klädde mig i svart. Den här jackan känns som det perfekta mötet mellan min gamla och min nya stil. 😊

Ikväll har jag varit på feministisk standup. Jag är jätteglad att jag faktiskt kom iväg på det, för det var väldigt roligt och peppigt. Det tog ett tag innan jag bokade min biljett, för att gå hem ensam genom stan från ett evenemang som slutar klockan tio en fredagskväll känns lite sådär. Och de tankarna kom tillbaka tidigare ikväll när det började bli dags att gå - då tyckte Ångestmonstret att jag skulle stanna i min varma sköna säng och fortsätta sova istället (jag hade gått och lagt mig ett par timmar efter jobbet för att orka med en sen kväll). Men jag gick i alla fall. 

 

En av de första personer jag fick syn på när jag klev in i lokalen var en kille från Pride-familjen. Och som för det mesta när jag ser någon jag känner igen var min första impuls att gömma mig. Men det gjorde jag inte, jag gick fram och sa hej. Och så kunde jag visst inte bestämma mig för om jag skulle fråga "Hur är det?" eller "Är det bra?" - så det jag fick ur mig var "Hur är det bra?". Och det kändes dumt, inte bara för att orden kom ut fel utan också för att jag ju sett hans statusuppdateringar på Facebook den senaste tiden som med all önskvärd tydlighet visat att han INTE mår bra. Suck på mig. Men han var peppad inför showen i alla fall och det var jag också. 

 

Det var en lättnad att höra väckarklockan och veta att jag nu skulle slippa ifrån eländet. Men faaan, vad trött jag har varit hela dagen! 😴

 

 

Jag blir så lycklig och stolt när Taylor gör sådana här uttalanden. Nu är hon visst i något slags mediakrig med landets patetiska president och jag sitter här och myser. Heja Taylor! 🏳️‍🌈

Idag har jag sovit i omgångar större delen av dagen. 😴 Jag känner mig verkligen helt slut. Vet inte om det beror på att det var så mycket folk på stan igår eller om det fortfarande är sviter efter influensan eller om jag bara behöver vila i största allmänhet. Hur som helst är det lite trist, för jag hade tänkt både plugga och sy och greja en del här hemma idag. Men det får väl bli en annan dag.

Men min fina syster hade en massa kloka saker att säga. Att det inte gör mig till en sämre människa att jag inte kommer iväg på allt jag tänkt gå på. Att det ibland tar emot för mycket och att jag då får tänka att jag får nya chanser på mig att göra saker. Det kommer fler möten, jag behöver inte vara med varje gång. 💖

Och en tjej i Pride-familjen skrev till mig på Facebook och bjöd in mig till ett nytt möte hemma hos en annan tjej nästnästa vecka - ett betydligt mindre möte med bara fyra personer till skillnad från torsdagens stormöte med representanter från alla inblandade organisationer. Det mötet ser jag fram emot. Bara folk jag känner, inga obehagliga presentationsrundor, mötesplats ett köksbord jag suttit vid flera gånger tidigare. Det ska bli mysigt. 😊

Det är Pride-möte ikväll. Det pågår just nu. Och jag hade tänkt gå, det hade jag verkligen. Men ångesten eskalerade och en kvart innan mötet skulle börja skrev jag i Pride-familjens Facebook-grupp att jag inte skulle komma. Och nu känner jag mig helt kass. 😔

En främmande kvinna började prata med mig vid ett övergångsställe på väg till jobbet nu på morgonen. Min första tanke var att hon måste vara psyksjuk (jag är fortfarande inte helt säker på huruvida det var så eller inte). Och det känns bara så himla sorgligt - att vi har så antisociala normer i vårt samhälle att vi utgår ifrån att det är något FEL på okända människor som söker kontakt. Det är fan bedrövligt. 😩