På kvällen var jag på årsmöte med teaterns vänförening. Också trevligt, också fina människor. Ordföranden uttryckte glädje över att få se ett så ungt ansikte - jag är väl cirka 40 år yngre än de flesta andra som var där. 😉 Jag gillar verkligen gamla människor. De (flesta) verkar ha en så skön inställning till tillvaron. Och de utstrålar så mycket trygghet. ❤

Idag på förmiddagen ringde det ett främmande stockholmsnummer och jag tänkte först bara strunta i det, men så kollade jag upp det och insåg att det var psykologföretaget som jag ska gå i terapi hos via videolänk som ringde. Så då svarade jag. Och lät förmodligen alldeles för kvittrig och glad för att anses vara i behov av terapi. Men efter 14 månader på väntelistan är det liksom svårt att inte ge uttryck för en viss entusiasm när det äntligen blir av.

Om tre veckor ska jag ha mitt första samtal. Och jag är faktiskt riktigt nervös. Jag vet inte alls vad jag vill eller behöver eller borde prata om. Ångest, social fobi, sömnproblem, nedstämdhet, tankefällor, stress, relationer...listan kan göras lång, men var bör fokus ligga? Känns som att jag borde ha kunnat utarbeta någon form av plan under de gångna 14 månaderna. Men läget har ju förändrats, jag befinner mig inte längre i akut sorg efter kissens bortgång, det var länge sedan jag hyste allvarliga planer på att skada mig själv, jag gör många saker (om än inte alla) jag vill göra trots att Ångestmonstret går bärsärkagång...men jag känner fortfarande att jag behöver hjälp, absolut.