Feministisk standup
Ikväll har jag varit på feministisk standup. Jag är jätteglad att jag faktiskt kom iväg på det, för det var väldigt roligt och peppigt. Det tog ett tag innan jag bokade min biljett, för att gå hem ensam genom stan från ett evenemang som slutar klockan tio en fredagskväll känns lite sådär. Och de tankarna kom tillbaka tidigare ikväll när det började bli dags att gå - då tyckte Ångestmonstret att jag skulle stanna i min varma sköna säng och fortsätta sova istället (jag hade gått och lagt mig ett par timmar efter jobbet för att orka med en sen kväll). Men jag gick i alla fall.
En av de första personer jag fick syn på när jag klev in i lokalen var en kille från Pride-familjen. Och som för det mesta när jag ser någon jag känner igen var min första impuls att gömma mig. Men det gjorde jag inte, jag gick fram och sa hej. Och så kunde jag visst inte bestämma mig för om jag skulle fråga "Hur är det?" eller "Är det bra?" - så det jag fick ur mig var "Hur är det bra?". Och det kändes dumt, inte bara för att orden kom ut fel utan också för att jag ju sett hans statusuppdateringar på Facebook den senaste tiden som med all önskvärd tydlighet visat att han INTE mår bra. Suck på mig. Men han var peppad inför showen i alla fall och det var jag också.
Innan själva huvudnumret uppträdde en annan tjej, Clara, som var rätt brutal men på ett roligt sätt. En sak hon sa gjorde mig dock lite ledsen. Hon pratade om hur jobbigt det är att vara kompis med någon som har social fobi, för då måste man låtsas bli besviken varje gång personen ställer in planerade aktiviteter trots att man egentligen är lättad över att slippa umgås med någon som är så tråkig. Ouch. Den kändes.
I övrigt fick jag många anledningar att skratta och applådera, åt både Clara och Elinor. Befriande att faktiskt få SKRATTA åt hur vidrigt patriarkatet är. Himla roligt att Elinor varvade sin standup med sånginslag också, och jag blev glad när hon upplyste om att nästan alla sångerna finns på Spotify (se spellista längst ner i inlägget).
Jag pratade med mamma i telefon under hela promenaden hem och det kändes inte alls så läskigt att gå hem sent som jag trott. Men nu är det jättesent och jag är skittrött, så jag får nog sluta skriva nu. Natti natti!
Clara Kristiansen.
Elinor Svensson.
Kommentarer
Trackback
