Jag tycker om mina morgonpromenader till jobbet. Det är så lugnt och skönt i stan när det är så många som fortfarande ligger och sover. Och så får jag se sådant som är svårare att upptäcka senare på dagen. Som djurlivet.
I förrgår morse såg jag en häger. Igår morse såg jag en råtta. Och imorse såg jag både hägern och råttan (fast det var nog inte samma råtta).
Lyckades ta en bild av hägern innan den upptäckte mig och skräckslagen flaxade iväg över vattnet. Råttan hann försvinna ner i ett hål innan jag ens fått upp mobilen ur väskan.
Jag är inte riktigt lika bottenlöst förtvivlad nu ikväll som jag var igår kväll. Jag gråter inte och jag överväger inte att chatta med Mind. Jag känner mig förvisso rätt dyster, men jag kan ändå skratta emellanåt.
Syrran och jag har ätit chokladpudding med hallon och grädde ikväll. Och imorgon förmiddag ska kollegorna och jag klä julgranen på jobbet. Omgivningen gör vad de kan för att muntra upp mig.
Men grundproblemen kvarstår. Och jag vet att jag kommer rasa igen. Och igen. Och det finns ingenting jag kan göra åt det. 😔
Jag grät igår kväll och jag grät nu på morgonen på väg till jobbet. Tankarna går ganska ofta åt det mörka hållet. Det riktigt mörka hållet. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Det är så mycket som känns hopplöst och meningslöst och bara...mörkt.
Ibland är det faktiskt synd att jag inte bor i Stockholm. Oftast inte, men ibland. Som idag. För idag skulle jag vilja gå på premiären av Pernilla Hammargrens standup-show Homo Aloneo. Jag läste om den i QX tidigare i veckan och blev helt exalterad - för i showen behandlar hon både lesbiskhet och social fobi! Två ämnen som ligger mig varmt om hjärtat.
I artikeln spekulerar journalisten över ett eventuellt samband mellan social fobi och lesbiskhet och Pernilla svarar att det kanske ligger något i det, att det liksom skapar en social sårbarhet att växa upp som lesbisk i ett hetero-samhälle. Det låter absolut rimligt, tycker jag, även om jag inte för ett ögonblick tror att det är HELA förklaringen till att jag (eller hon eller någon annan) har social fobi. Men ja, klart att det påverkar en hel del att hela tiden vara medveten om att en avviker från normen och behöva komma ut i tid och otid och oroa sig över hur folk ska reagera då.
Idag är det internationella dagen mot våld mot kvinnor. Jag hade tänkt delta i en feministisk manifestation i centrum i eftermiddags. Jag hade uppgett "Kommer" i Facebook-eventet och skrivit in det i alla mina kalendrar och berättat för både familj och kollegor att jag skulle dit. Och jag gick dit, var där i mycket god tid. Men när jag stått och frusit i nästan en halvtimme och arrangörerna började samlas ett tjugotal meter ifrån mig så vågade jag inte gå fram till dem. De var väl runt tio stycken och alla verkade känna varandra och stod i en klunga och pratade och fixade med banderoller och facklor. Och jag vågade inte gå fram. Jag vågade bara inte. Så jag gick hem, innan manifestationen ens hunnit börja, och grät över mitt nederlag. 😔
Känner mig fortfarande deppig. Försöker glädja mig åt att jag åtminstone vågade gå på stan och shoppa lite tidigare idag, trots att det var både lönehelg och Black Weekend. Det var fruktansvärt, jag hade fullt ångestpåslag hela tiden och ville bara gå hem igen. 😨 Men inne på New Yorker spelade de en av Taylors nya låtar, så där kände jag mig så pass peppad att jag köpte en rosalila kappa jag gått och tittat på ett tag och en rosa hoodie med enhörningshorn och öron på luvan. 🦄
Men nej...det är ändå en bedrövlig dag. Fan också.
Måendet blir alltmer stabilt. 👍 Igår och idag har jag till och från känt mig riktigt glad (även om jag också har haft nära till tårarna). Någon mens har jag inte sett till än, den kommer väl lagom till helgen. Igår kväll satt mamma och jag på köksgolvet och spelade Lutande Tornet. Ikväll har jag bakat lussebullar. Och hela tiden spelas Taylors nya skiva i bakgrunden. 💖
Ursäkta att inlägget blev kort och kanske lite osammanhängande. Jag är väldigt trött och kommer nog somna snart. Utan Imovane, jag har nog inte tagit någon sedan i söndags kväll, tror jag.
Humörsvängningar, frikort och fortfarande ingen terapi
Det är vanskligt att skriva inlägg om hur bra jag mår. Jag började må sämre redan i lördags, nådde botten av den emotionella bergochdalbanan igår, och idag är jag sakta (men inte speciellt säkert) på väg uppåt igen. Förhoppningsvis är det "bara" PMS, sömnproblem och stress i en destruktiv kombination...och i så fall är det ju någorlunda övergående. Men ikväll mår jag relativt bra, har ägnat flera timmar åt att analysera en vetenskaplig artikel om situerade kunskaper och lyssna på Taylors nya skiva. 😍
Idag går förresten mitt frikort för läkemedel ut. Jag har under det gångna året hämtat ut mediciner till ett värde av 18 559,99 kronor. Behöver jag tillägga att jag är jävligt tacksam för att högkostnadsskyddet finns?! Men det känns ändå lite surt att behöva "börja om" nu igen...men å andra sidan lär det ju inte dröja särskilt länge innan jag får ett nytt frikort. Tack, staten! 😊
Idag är det även exakt tre(!) månader sedan jag var på bedömningssamtalet på psyk. Det skulle ta cirka en månad innan jag skulle få börja i terapi. Har jag fått börja än? Har jag ens blivit kallad? Har jag överhuvudtaget hört ett ljud från dem sedan jag var där i augusti? Nej, nej och åter nej. Suck. 😒
Nåväl...nu ska jag nog gå och lägga mig snart, tror jag. Jag hoppas att det blir en bra dag imorgon.
Vaknar badande i svett. Jag drömde att jag gick till teatern för att titta på repetitionerna av en musikal de skulle sätta upp. Men då sa regissören att jag kunde få en liten roll om jag ville. Och det ville jag tydligen för jag tackade ja. Men det var ingen statistroll precis - jag skulle både sjunga och dansa och framföra långa solon. Och redan vid min första repetition var salongen fullsatt av en förväntansfull publik (under föreställningens gång stod det klart för mig att detta var någon slags kombinerad repetition och premiär). Jag hade en stor fusklapp i handen, jag kunde inte låtarna jag förväntades sjunga och fusklappen var på engelska men jag förväntades sjunga på svenska i alla fall. Min första scen gick åt helvete. Men sedan gick det faktiskt sakta men säkert bättre och bättre, även om jag ända fram till slutscenen hade svårt att komma ihåg mina repliker och att framföra dem med inlevelse. Stora delar av publiken reste sig och lämnade salongen i förväg och i de efterföljande recensionerna totalsågades denna min teaterdebut. Jag kände mig bedrövad, men samtidigt lycklig över att jag faktiskt klarat av att stå på en teaterscen och uppträda inför publik, att jag genomfört varenda scen jag förväntades delta i utan att Ångestmonstret hindrade mig från det. Skräckblandad förtjusning. Och ett uppvaknande i svett och panik. Både skönt och sorgligt att det bara var en dröm.
Den här ballongen har legat i trapphuset i flera dagar nu. Och jag blir så glad varje gång jag lämnar lägenheten och får syn på den. 😊
Det krävs sannerligen inte mycket för att glädja mig. 😜 Men så är mitt sinne också ovanligt ljust den här hösten/vintern (med undantag av vissa dippar). En kollega ringde för en stund sedan och tog bland annat upp detta, att jag verkar rätt tillfreds med livet nuförtiden. Och ja...det är jag. 😊🎈
Idag har jag fått trösta en kvinna som började gråta hysteriskt inför mig. Hon berättade att hon upptäckt skärsår på sin trettonåriga sons handled igår.
Jag sa inget om mitt eget självskadebeteende. Inte för att jag direkt har något emot att prata om det. Men jag kände att fokus i det här samtalet borde vara på hennes son, inte på mig. Det värsta en kan säga till en människa i kris är att "jag vet PRECIS hur det känns, jag har också...bla bla bla".
Så jag pratade om att det är en jobbig ålder att vara i och förhörde mig om hans mående och livssituation i allmänhet och föreslog samtal med skolkuratorn eller andra lämpliga vuxna i hans närhet. Och jag kramade modern och försäkrade henne om att det här inte betyder att hon skulle vara en dålig mamma.
Det kändes lite smått surrealistiskt att prata om dylika problem ur ett vuxen- och föräldraperspektiv. Att vara på "andra sidan" så att säga. Men jag tror att jag fick en del vettigt sagt faktiskt, för hon lugnade ner sig efter en stund. Nu kan jag bara hoppas att hennes son får den hjälp han behöver för att reda ut det som tynger hans sinne. ❤
Jag älskar när marken glittrar, det är så vackert. 😍 Log nästan hela vägen till jobbet - tills jag var nära att bli påkörd av en surgubbe i en taxibil som inte tyckte att han behövde lämna företräde åt fotgängare vid ett övergångsställe. 😒
Det syns visst inte på bilden, men marken är jättevacker.
Det är tisdag och albumet har fortfarande inte kommit än. Och det verkar inte som om det kommer komma förrän imorgon...! 😭
Men tack och lov för I Like Radio, där varvas hennes gamla låtar med låtarna från nya skivan...så idag har jag åtminstone fått en glimt av dem, även om jag inte har tid att lyssna superkoncentrerat medan jag jobbar. ❤
Herregud, vad trött jag är idag! Har känt mig som en zombie typ från lunch och framåt. 😴😴😴 Jag antar att det är någon slags post-tenta-utmattning efter två helgers intensivt skrivande (och däremellan en mycket socialt energikrävande tvådagarskurs via jobbet). När all press som hållit mig igång bara släpper...då faller jag ihop och vill bara sova. Trots det har jag lyckats med att både prestera bra och vara trevlig på jobbet idag. Hoppas att det går lika bra imorgon - och att jag är mindre trött då...
Idag har jag lämnat in hemtentan jag slitit med hela den här och hela förra helgen. Känslan är en blandning av lättnad, stolthet, glädje och lite lätt panik. Inbillar mig att det jag skrivit är skitdåligt och att jag kommer bli underkänd så det skriker om det... Men det tror jag ju alltid, och för det mesta går det ju bra.
Jag hoppas verkligen att det går bra den här gången. Det är lite av en milstolpe för mig. När jag väl blivit godkänd på den här kursen kommer jag nämligen ha exakt 555 avklarade högskolepoäng. Hur sjukt är inte det?! 😍
Kanske dags att sluta plugga snart? Tsss, skojade bara. Har redan börjat tjuvkika på nästa kurs som börjar imorgon... 😜
Sliten liten studienarkoman som nog ska försöka sova nu.
Finns det något bättre sätt att fira än att baka rosa muffins?! 💖
Alltså, lyckan när en lyfter blicken från datorskärmen efter flera timmars intensivt hemtentaskrivande och får se vinterns första snöflingor virvla omkring utanför fönstret. 😍⛄🌨🎄❄🎋🎁
Synd att den inte kom igår, när jag tog emot en leverans från Ikea och fick visa in budkillen i det av julgranar och tomtar och glitter ockuperade vardagsrummet. 😝 Det var pinsamt. Han var för finkänslig för att fälla någon kommentar om det hela, men mina skräckfantasier om hans tankar arbetade på högvarv.
Men men...skit i det nu. Jag fick min leverans, vilket var huvudsaken, och jag är väl medveten om att mitt sätt och mina vanor med mera gör mig till en långt ifrån normal person. Men det strävar jag ju heller inte efter att vara. Så det är lugnt. Han får gärna berätta vilket udda ställe han levererat till igår, som verkade gå all in på julfirande redan i mitten av november. You're welcome. And Merry Christmas! 😜🎄⛄🌨🎋❄🎁
På väg hem från jobbet igår mötte jag en av medlemmarna i Pride-familjen. Eftersom jag sluter in mig i min egen lilla bubbla när jag rör mig ute på stan så lade jag inte märke till henne förrän hon steg in framför mig och sa mitt namn. Och då blev jag helt chockad. Har inte hört ett ljud från henne på nästan två månader, sedan jag skickade mejlet om mitt beslut att "göra slut" med Pride-familjen. Och det uppstod ett ögonblick av tafatt tvekan innan jag sträckte ut armarna för att krama henne.
Vi blev stående och pratade en stund. Om hur vi mådde och om våra tankar och känslor kring det som hänt. Hon sa att hon tänkt kontakta mig flera gånger men känt att det skulle vara svårt att formulera saker och ting i ett mejl och att hon vet att jag oftast inte svarar på telefonsamtal... Och hon sa att hon saknar mig, i föreningen men framför allt som människa. Då blev jag alldeles rörd och visste inte vad jag skulle säga, så jag bara kramade henne. Och sedan blev hon tvungen att gå, för hon hade ett möte, och jag hade också en tid att passa...men jag hoppas att vi kommer ses igen.
Min brytning med Pride-familjen var jävligt smärtsam och vi stod på olika sidor där i slutet...men jag tycker om henne och jag vill gärna ha henne i mitt liv på något sätt. ❤
Nej! Nej nej NEEEEEJ!!! Det här är INTE det budskap jag vill vakna upp till den 10 november. Releasedagen är IDAG och jag vill verkligen ha albumet NU!!! Inte finns det på Spotify än heller... Vad ska jag ta mig till?!? 😭😭😭
Vad det känns skönt att vara hemma igen. I mitt eget hem, i min egen säng. Jag har visserligen haft det jättebra på kursen, men hemma är ju alltid...hemma. Bäst och tryggast. ❤ Ni fattar inte hur trött jag är nu... Har legat i sängen nästan ända sedan jag kom hem i eftermiddags. 😴
Ligger på mitt hotellrum och är helt jävla slut. 😴 Vill bara sova nu, men har anmält mig till middagen som börjar kl. 19, så jag får väl nöja mig med att vila. Och berätta för er om dagen under tiden...
Bara själva bussresan hit innebar ett ångestmoment i sig. Jag visste inte hur det fungerade med biljetter eftersom jag skulle bli tvungen att byta buss och tänk om den första bussen var försenad och den andra inte väntade in den och jag visste ju inte hur det såg ut där jag skulle gå av så tänk om jag missade att plinga då och tänk om jag missuppfattat vilken hållplats som låg närmast hotellet och tänk om jag inte laddat kortet med tillräckligt mycket pengar och hur skulle jag göra med redovisningen om jag inte kunde få papperskvitton av busschaufförerna...och så vidare. Jag var minst sagt nojig när jag stod på resecentrum imorse, vilket ni kanske ser...
Men allting gick förstås bra. Chauffören på den första bussen var supertrevlig och serviceinriktad och förklarade pedagogiskt hur jag skulle göra och han gav mig ett kvitto att visa på den andra bussen för att det skulle bli billigare för mig på buss nummer två. Men det blev ännu billigare ändå, för chauffören på den andra bussen ville inte ta betalt av mig, han sa att jag kunde åka med dit jag skulle på den biljetten jag hade. Vet inte om han tyckte att det var krångligt att skapa en övergångsbiljett eller om han var stressad eller om han bara ville vara snäll eller om han tyckte att jag var gullig eller något. Hur som helst fick jag åka med och skärmen i bussen var i gång och visade kommande hållplatser så det var inga problem att veta var jag skulle gå av.
Och när jag kom fram till hotellet möttes jag av en SKOG av lappar precis överallt om att det bodde en allergiker (jag) där som de andra gästerna ombads att ta hänsyn till...
Wow! Jag har aldrig varit med om något liknande. Så fint. ❤
De flesta av kursdeltagarna hade redan kommit när jag dök upp och det var ett myller av folk. Så det kändes ju lite i magen när jag gick in i matsalen för att frukostmingla. Men jag fick ganska snart syn på en kvinna jag känner lite grann och hon ropade: "Malin, hej, vad roligt att se dig!" Och jag gick fram till hennes bord och tog alla hennes bordskamrater i hand och log och hälsade och presenterade mig själv och var alldeles för nervös för att lyssna på vad de sa att de hette.
Hämtade en stol från ett annat bord, avbröt en diskussion vid det bordet för att fråga om jag kunde ta stolen. Satt sedan och småpratade med en jättetrevlig kvinna som jag givetvis inte kommer ihåg vare sig namn eller utseende på. Jag vet bara att det kändes ganska bra och någorlunda avslappnat att prata med henne.
Hittade sedan ett tryggt hörn i klassrummet, snett framför kvinnan jag känner lite grann men med en tom stol på min ena sida och en vägg på min andra sida så jag hade ingen bordsgranne jag behövde småprata med under dagen. Skönt!
När vi gick ner i matsalen för att äta lunch tog jag direkt kontakt med personalen och informerade om mina kostrestriktioner, så det gick himla smidigt att få mina specialrätter serverade utan att de behövde springa runt och leta och gissa vem Malin var.
Under tiden hann de flesta andra gå och sätta sig, så jag var lite nojig för var jag skulle hitta en lämplig sittplats. Men det behövde jag inte vara, för kvinnan jag känner lite grann hade "tagit" en plats till mig och hon ropade mig till sig när jag irrade runt där mellan borden. Tack!! ❤
Eftermiddagen blev precis som förmiddagen mycket intressant och lärorik. Speciellt glad blev jag över det inkluderande språket i synnerhet en av lärarna använde...
Hen!!! 😀👍👍👍 En trevlig kontrast mot det allmänna antagandet att företagare (eller människor i största allmänhet) alltid är en "han".
Kursdagen slutade inte förrän kl. 17, och eftersom jag dels är van vid att gå hem vid fyratiden och dels har varit på helspänn större delen av dagen så var jag vid det laget tämligen utmattad. Nu ligger jag som sagt på hotellsängen och vill mest bara sova. Det har varit en extremt energikrävande dag och jag är verkligen inte upplagd för någon utdragen middag fylld av artig konversation... Men jag ska gå på den i alla fall, det ska jag. Det blir ännu en sak att vara stolt över att jag klarat av idag. 😊
Jag säger väl god natt nu...för jag utgår ifrån att jag inte kommer orka blogga när jag kommer "hem" till hotellrummet sent ikväll. 😴
Jag ska åka på kurs imorgon. Just nu känner jag (läs Ångestmonstret) att jag absolut inte vill åka. En allmän olustkänsla och motvilja. Jag vill bara stanna hemma. Kommer inte sova borta mer än en natt, och det är inte alls långt bort jag ska, bara en kort bussresa, men det känns ändå jobbigt. Usch. Antar att det är en delförklaring till att jag tog Imovane igår kväll. Började känna av resfebern redan då. Och den är ännu värre nu.
När jag först fick reda på att jag skulle åka på kurs kändes det roligt och jag såg fram emot det. En mysig liten vinterutflykt, en massa nya kunskaper, god mat och fin miljö. Riktig vardagslyx. Men nu när det börjar närma sig tar de negativa känslorna och tankarna mer och mer utrymme och jag har svårt att se allt det där härliga jag förnam för bara några veckor sedan.
Såhär blir det alltid. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill, längtar efter och ser fram emot en resa...när den väl står för dörren vill jag bara låsa och gömma undan nyckeln och stanna i hemmets trygga vrå.
Den positiva trenden är bruten. Elva nätter utan Imovane blev det. Ja ja...lite trist känns det förstås, men samtidigt är jag glad och stolt över att jag klarade mig utan så pass länge. Och nu är det nog bäst att jag går och lägger mig. Det börjar kännas i huvudet...jag är ju inte van längre. 😜
Jag blev faktiskt klar med analysen av écriture femme-inine sent igår kväll. Och idag har jag lyckats pressa ur mig exakt 800 ord om Judith Butlers teorier. Det var minimum, och jag fick verkligen anstränga mig för att komma dit. Jag har ganska svårt för Butler, tycker för det mesta att hon är rätt obegriplig... Känns himla skönt att ha det avklarat. Två av fem deluppgifter i hemtentan gjorda nu och det är en hel vecka kvar till deadline. Men med tanke på att det typ bara är på helgerna jag orkar plugga så är det inte så mycket tid kvar trots allt... Nåväl, jag har hunnit så mycket som jag planerade den här helgen i alla fall. Och det blev riktigt bra. Något att vara stolt över. 😊
Meningen var att jag skulle ägna den här lördagen åt att analysera Ulrika Dahls begrepp écriturefemme-inine. Och det har jag gjort (eller åtminstone börjat göra). Men mest har jag legat och sovit. 😴 Mitt redan supermysiga sovrum blev igår kväll nämligen om möjligt ännu mysigare, när jag satte upp ett enhörningshuvud ovanför sängen och bäddade med mitt nyinköpta fluffiga täcke. Så nu vill jag bara ligga i sängen precis hela tiden. Och jag kan inte ligga där särskilt länge utan att somna. 😴 Inte jättebra när en har en väldigt omfattande hemtenta i genusvetenskap att skriva, men jag kan bara inte låta bli. 💖💖💖
Det brukar oftast vara ett ganska jämnt flöde av besökare här på bloggen. Så när det plötsligt ökade lavinartat igår kväll fick jag lite lätt panik...
Ni ser ju skillnaden. Helt sjukt! Jag kunde ganska snabbt konstatera att det hade med uthängningsinlägget att göra, men det var ju inte precis någon lugnande information. Att mitt namn publiceras bland tusentals andra är en sak, men någon invasion på min blogg vill jag inte veta av.
Jag känner mig dock lite lugnare nu ikväll, efter att ha upptäckt den sannolika källan till det hela. Tjugo i nio igår kväll uppmärksammade SVT uthängningen av oss "demokratiterrorister", och det var strax efter det som en massa människor började googla på detta och på så sätt halkade in på min blogg. Inte nödvändigtvis någon rabiat rasistpöbel alltså, utan bara "vanligt folk" som ville söka mer information om uthängningen.
Så...välkomna hit. Inte för att jag är överförtjust i att möta nya människor, men om ni är vänligt sinnade och finner det jag skriver intressant så får ni väldigt gärna fortsätta hänga här.
Idag fick jag ett brev från Region Östergötland och jag trodde att det var kallelsen till psyk som äntligen hade kommit. Men det var det inte. Det var en kallelse till cellprovtagning. 😣 Jag kommer högst sannolikt inte att gå på den. Har aldrig suttit i en gynekologstol i hela mitt liv. Fattar att det egentligen är jätteviktigt med sådana här provtagningar, men jag får fan panik bara vid tanken på att befinna mig i den situationen. Det går inte. Det går bara inte.
Min fina syster har gett mig en peppig almanacka. Såhär säger den idag...
Vilket passar mycket bra idag, då jag både är uppe i åtta Imovane-fria nätter och har börjat ryta ifrån ordentligt åt Ångestmonstret. Min fina syster, återigen, kom med en klok analys igår som gjorde det klart för mig att Ångestmonstret inte alls är en del av mig, som jag trott, utan något vidrigt som vidriga människor planterat i mig för att trycka ner mig. Och den insikten gör det faktiskt mycket lättare att ignorera vad fanskapet säger åt mig.
Jag märkte det redan imorse. När jag var på väg till jobbet och fick syn på ett gäng tjejer som stod och rökte och blockerade hela trottoaren började Ångestmonstret vråla åt mig att jag skulle svänga av och gå en annan väg, det är ju jätteläskigt att gå förbi de där tjejerna och tänk om de skrattar åt mig eller kommer med någon kommentar och vilken sida ska jag passera dem på och bla bla bla...men jag gav fan i det och gick förbi dem i alla fall. Och det var tämligen ofarligt.
Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det var en stor sak för mig. Att jag valde att inte lyssna på skräckpropagandan från fripassageraren nere i mitt mörka lastrum utan gjorde som JAG ville. ✌ Och jag ville ut på möjligheternas hav (för att låna en metafor av min kloka syster)...
