Vaknar badande i svett. Jag drömde att jag gick till teatern för att titta på repetitionerna av en musikal de skulle sätta upp. Men då sa regissören att jag kunde få en liten roll om jag ville. Och det ville jag tydligen för jag tackade ja. Men det var ingen statistroll precis - jag skulle både sjunga och dansa och framföra långa solon. Och redan vid min första repetition var salongen fullsatt av en förväntansfull publik (under föreställningens gång stod det klart för mig att detta var någon slags kombinerad repetition och premiär). Jag hade en stor fusklapp i handen, jag kunde inte låtarna jag förväntades sjunga och fusklappen var på engelska men jag förväntades sjunga på svenska i alla fall. Min första scen gick åt helvete. Men sedan gick det faktiskt sakta men säkert bättre och bättre, även om jag ända fram till slutscenen hade svårt att komma ihåg mina repliker och att framföra dem med inlevelse. Stora delar av publiken reste sig och lämnade salongen i förväg och i de efterföljande recensionerna totalsågades denna min teaterdebut. Jag kände mig bedrövad, men samtidigt lycklig över att jag faktiskt klarat av att stå på en teaterscen och uppträda inför publik, att jag genomfört varenda scen jag förväntades delta i utan att Ångestmonstret hindrade mig från det. Skräckblandad förtjusning. Och ett uppvaknande i svett och panik. Både skönt och sorgligt att det bara var en dröm.