På väg hem från jobbet igår mötte jag en av medlemmarna i Pride-familjen. Eftersom jag sluter in mig i min egen lilla bubbla när jag rör mig ute på stan så lade jag inte märke till henne förrän hon steg in framför mig och sa mitt namn. Och då blev jag helt chockad. Har inte hört ett ljud från henne på nästan två månader, sedan jag skickade mejlet om mitt beslut att "göra slut" med Pride-familjen. Och det uppstod ett ögonblick av tafatt tvekan innan jag sträckte ut armarna för att krama henne. 

 

Vi blev stående och pratade en stund. Om hur vi mådde och om våra tankar och känslor kring det som hänt. Hon sa att hon tänkt kontakta mig flera gånger men känt att det skulle vara svårt att formulera saker och ting i ett mejl och att hon vet att jag oftast inte svarar på telefonsamtal... Och hon sa att hon saknar mig, i föreningen men framför allt som människa. Då blev jag alldeles rörd och visste inte vad jag skulle säga, så jag bara kramade henne. Och sedan blev hon tvungen att gå, för hon hade ett möte, och jag hade också en tid att passa...men jag hoppas att vi kommer ses igen. 

 

Min brytning med Pride-familjen var jävligt smärtsam och vi stod på olika sidor där i slutet...men jag tycker om henne och jag vill gärna ha henne i mitt liv på något sätt. ❤