Jag sa inget om mitt eget självskadebeteende. Inte för att jag direkt har något emot att prata om det. Men jag kände att fokus i det här samtalet borde vara på hennes son, inte på mig. Det värsta en kan säga till en människa i kris är att "jag vet PRECIS hur det känns, jag har också...bla bla bla".

Så jag pratade om att det är en jobbig ålder att vara i och förhörde mig om hans mående och livssituation i allmänhet och föreslog samtal med skolkuratorn eller andra lämpliga vuxna i hans närhet. Och jag kramade modern och försäkrade henne om att det här inte betyder att hon skulle vara en dålig mamma.

Det kändes lite smått surrealistiskt att prata om dylika problem ur ett vuxen- och föräldraperspektiv. Att vara på "andra sidan" så att säga. Men jag tror att jag fick en del vettigt sagt faktiskt, för hon lugnade ner sig efter en stund. Nu kan jag bara hoppas att hennes son får den hjälp han behöver för att reda ut det som tynger hans sinne. ❤