Jag är verkligen labil. Inatt vaknade jag någon gång runt två-tre och låg vaken i flera timmar och grät tröstlöst. Även imorse rann det några tårar, när jag pratade med mamma i telefon och vi pratade om kissen. ❤
Under dagen har det varit bättre. Syrran och jag har tillbringat nästan två timmar i min favoritsyaffär med att införskaffa material till mitt nästa syprojekt. Det var väldigt jobbigt, för att det tog så himla lång tid och vi fick ta hjälp av två personer ur personalen för att reda ut den invecklade beskrivningen på mönstret och jag kände mig besvärlig och i vägen för andra kunder, men syrran klappade lugnande på mig med jämna mellanrum och personalen var jättetrevlig och hjälpsam. Och klänningen kommer att bli så vacker! 💖
Syrran och jag har även satt upp en massa Pride-affischer. Jag känner mig alltid lite obekväm med att göra det...ifall någon ska komma fram och säga någonting eller så...men det gick bra, den här gången också. Och fint blev det! 😊
Ikväll har jag gjort något jag aldrig gjort förut. Jag har publicerat ett Facebook-inlägg i Norrköping Prides namn. Det var min tur att göra det, vi kom överens om ett schema över sociala medier-ansvar för flera veckor sedan och då kändes det helt okej...men nu när det väl blev dags kändes det allt annat än okej. (Det var en av sakerna jag låg och våndades över inatt och i mina skräckfantasier blev jag utkastad ur föreningen för att jag inte klarade av mina åtaganden.) Jag tänkte nästan fega ur och mejla till de andra i Pride-familjen att jag inte klarar av detta...att skriva någonting som når ut till så fruktansvärt många människor, att skriva "rätt" saker så att ingen blir stött på något vis, att överhuvudtaget skriva någonting peppigt när jag mest bara vill lägga mig ner och gråta...det kändes bara totalt omöjligt. Men jag gjorde det i alla fall! Med stöd av min fina syster. Och det dröjde inte många sekunder innan den första gilla-markeringen ploppade upp på skärmen. ❤💛💚💙💜💖
Jag är hemma från jobbet idag. Känner mig himla risig. 😷 Har egentligen inte tid att vara hemma, men det verkar inte min kropp ta någon hänsyn till. Har sovit hela förmiddagen, det var jätteskönt. 😴
Jag har världens finaste syster. ❤ Idag anordnade hon en liten skattjakt åt mig när jag kom hem från jobbet...
Spännande meddelande i hallen!
På skrivbordet hittade jag en påse med "studiemotivation". Gott! 😊
I min klänningsgarderob hittade jag dessa underbara enhörningstofflor, och jag blev så exalterad över dem att jag först inte såg vad som mer gömde sig i garderoben...
...dessa underbara regnbågsänglavingar! 😍 Som jag trånat efter ganska länge... OMG! 😍
Studienarkomanens nuvarande projekt: att analysera bildinnehållet i en stor svensk tjejtidning. Tämligen deprimerande. Har inte kommit så långt i analysarbetet än, men kan redan nu konstatera att det är väldigt vitt, väldigt smalt, väldigt ungt och väldigt hetero. Inga större utrymmen för variationer. Det var väl i och för sig i princip vad jag hade förväntat mig, men det var ändå himla nedslående att se det. Att det verkligen var precis så illa som jag befarat. Sitter här och ojar mig över vilka budskap som sänds ut till unga tjejer och känner mig som en gammal tant...
Det har gått jävligt mycket upp och ner de senaste dagarna. Men just nu är det relativt stabilt.
I torsdags kväll hade Pride-familjen det sista mötet inför festivalen. Vi delade upp affischer och program som kommit från tryckeriet. Jag fick en liten hög jag också, trots att ingen har några som helst krav eller förväntningar på mig att jag ska hjälpa till att sprida dem. Jag verkar i kulisserna (med att sköta ekonomin och justera mötesprotokoll och annat som jag behärskar) och ingen verkar ha några som helst problem med att det är på det sättet. Förutom jag själv. Jag känner mig jävligt kass som inte kan bidra i den mer utåtriktade delen av verksamheten. Kontakter med media, diverse möten, tal inför publik, spridande av information...det känns som att jag lägger över så himla mycket jobb på de andra, för att det är så mycket jag inte klarar av. Men jag antar att jag måste försöka lita på dem när de säger att det är okej...även om det är svårt.
Senare på kvällen läste jag kapitlet i självhjälpsboken jag fått i "läxa" av psykologen att läsa till vårt nästa möte. Det handlade om vanliga tankefällor hos personer med social fobi (varav jag är mycket väl medveten om att jag ägnar mig åt i princip samtliga och att det är jävligt destruktivt, men jag kan liksom inte ta mig ur skiten). Jag höll mig relativt stabil (nåja) under ett par sidor - sedan grät jag mig igenom resten av kapitlet. Det känns så hopplöst och meningslöst allting...varför ska jag försöka ändra någonting som inte går att ändra?! 😔
Igår kväll lät jag Lilla Malin få fritt spelrum, det var inte mycket annat att göra i mitt sköra tillstånd. Satte en gammal Westlife-skiva på repeat, tog på mig pyjamas och satte mig och lade en stor pärlplatta. Barnslig trygghet deluxe. Gav fullständigt fan i studier och terapi och städning och annat jag antagligen borde ägna min lediga tid åt.
Idag har syrran och jag kollat på underbara Rent, gjort matlådor till veckan, fäst en stor Rapunzel-poster på min sovrumsdörr, gått förbi ett blommande körsbärsträd och annat mysigt. ❤
Ikväll har jag läst igenom en roman som jag typ skrev klar sommaren 2012 och inte har rört sedan dess. Det var en...eh, intressant upplevelse. Fram med skämskudden! 😳 Samtidigt var den ganska charmig... Jag blev rätt upprymd av att läsa den faktiskt. Den har vissa potential att "bli" något...efter ganska mycket korrigering och genomarbetning! Vi får se om jag tar tag i det någon gång. Har ju andra romanprojekt som känns mer angelägna och aktuella.
Imorgon ska jag gå och jobba lite (högsäsongen håller mig sysselsatt och mina tankar upptagna en stor del av min tid, tack och lov). Och sedan blir det teater med mamma och hennes man. Så morgondagen kommer nog också att gå.
De blir visst oroliga för mig på kontoret också. Igår blev jag tröstad av en kollega när jag grät. Och idag höll han ett litet anförande om hur betydelsefull jag är för företaget, hur viktigt det är att jag mår bra så att jag kan vara där och sköta mina komplexa arbetsuppgifter. Ingen annan på företaget har de kunskaper som jag har. Om jag plötsligt inte skulle finnas där längre...han målade upp skräckscenarion av hur käpprätt åt helvete det skulle gå för verksamheten då. Det var rätt roligt att lyssna på. Och berörande. Jag behövde verkligen få höra det just nu, hur viktig och betydelsefull jag är. ❤
På förmiddagen grät jag hos psykologen, på eftermiddagen grät jag på jobbet och på kvällen grät jag på yogan - och nu gråter jag hemma. 😢
Jag ska fortsätta gå hos psykologen. Och vi ska jobba med min sociala fobi utifrån självhjälpsboken Socialfobi-Effektivhjälpmedkognitivbeteendeterapi (som jag redan jobbat med när jag gick i KBT när jag var 18 och första upplagan av boken precis hade kommit ut). Men eftersom jag redan har koll på teorin börjar vi en bit in i boken och fokus kommer att ligga på exponering. Den nätbaserade KBT-behandlingen lägger vi ner helt och hållet, eftersom den bara ingett mig känslor av hopplöshet och meningslöshet och fått mig att må sämre. Jag känner rätt mycket hopplöshet inför det här också. Det lät så bra när psykologen gick igenom hur vi skulle arbeta, men nu är jag bara ledsen. För det kommer ju aldrig att bli bättre. Jag kommer aldrig att bli en normalt fungerande människa. Det kommer alltid att vara jobbigt, jag kommer alltid att ha ångest, så varför försöker jag ens? 😢
När jag kom till jobbet vid lunchtid möttes jag av beskedet att domstolen dömt till min klients nackdel. De tyckte inte att mitt vittnesmål var tillräckligt trovärdigt. En nämndeman var skiljaktig och menade att det mycket väl kunde vara som jag sa. Men alla de andra gick på motpartens linje. Jag känner mig så himla värdelös för att jag var så rädd när jag skulle vittna att jag inte kunde ge ett bra intryck. Att domstolen dömde fel för att jag inte kan hantera att stå i centrum för uppmärksamheten. Jag bara förstör allting... 😢
Och mitt i allt detta tänker jag på kissen och saknar henne något fruktansvärt. Idag har jag skrivit ut bilder på henne och ramat in. Jag saknar henne så himla mycket! Jag behöver henne...och hon behövde mig...men vem behöver mig nu? 😢
Nu ska jag ta en Imovane och kanske chatta lite med Mind. Jag hade tänkt börja läsa självhjälpsboken ikväll, men det är nog ingen bra idé just nu.
Oklart varför jag döpte det förra inlägget till "Panik". Kanske för att sömntabletten verkade fort som fan eftersom jag haft så många dygns uppehåll, och därför måste skriva klart inlägget snabbt och panikdöpa det innan jag somnade...? Lite långsökt, men det mest troliga jag kan komma på. För jag minns såklart inte.
Idag har mamma och syrran och jag promenerat och spelat sällskapsspel och lagat mat tillsammans. Mysigt! ❤
Och nu ikväll har jag återupptagit den rogivande hobbyn att lägga pärlplattor...
Imorgon förmiddag ska jag till psykologen, och på kvällen ska jag på yoga. Och däremellan behöver jag få en del gjort på jobbet, så jag hoppas att jag inte kommer att vara alltför ledsen...
Fan också. Jag skulle inte ha skrivit om hur bra det gått att somna utan Imovane de sista fem kvällarna. Det var någonting jag gick och njöt av i största hemlighet, men nu när jag basunerat ut det känner jag en helt annan press. Så inatt går det inte alls, jag ligger bara och tänker en massa jobbiga saker...och nu har jag varit uppe och tagit en Imovane.
Jag var rädd inför den här helgen. För att den är så lång. Fyra lediga dagar i sträck. Hur skulle jag klara det utan att förtäras av ångest och mörka tankar?!
Så i fredags gick jag och jobbade i alla fall. Helt ensam i hela det stora, mörka, tysta kontorshuset (läskigt!), förutom en kollega som också jobbade några timmar och en väktare som tittade in för att kolla läget. Så fick jag den dagen att gå, och fick en hel del gjort på jobbet.
Igår låg jag mest i sängen och pluggade och kollade på Sofias änglar. Och idag tog jag äntligen till mig programmets budskap, att livet blir lite lättare att leva om en har det fint hemma. Så idag har jag farit runt som en liten virvelvind här hemma (med den fartfyllda gamla Bubbles-skivan "Rock the World" på repeat) och plockat med en massa saker som bara legat hur länge som helst och fixat fint både här och där.
Bara en dag kvar av ledigheten. Morgondagen. Och då kommer mamma hit. Så det ska nog gå bra.
Det dumma är bara att sådan här ledighet gör mig så förbannat folkskygg (mer än vanligt alltså). För jag barrikaderar mig ju i lägenheten - jag har inte ens varit ute i trapphuset sedan i förrgår. Så det kommer bli tufft att ta mig ut på tisdag. Då ska jag dessutom till psykologen på förmiddagen, vilket ju brukar vara skitjobbigt. Men men...än så länge är det bara söndag, så det ska jag försöka att inte fundera så mycket över just nu.
Jag har förresten somnat utan Imovane fem kvällar i rad nu. Det känns jättebra. Får se hur det blir ikväll. Förhoppningsvis klarar jag det igen.
Igår kväll var mamma och jag och lyssnade på Louise Hoffsten. Det var väldigt fint. Mycket berörande texter - och hon är även berörande i sig själv. Jag hade tänkt skriva om det igår kväll, men jag var för trött (det blev väldigt sent och jag tog lite sovmorgon imorse).
När jag väl pallrade mig upp ur sängen imorse bestämde jag mig för att GÅ till jobbet istället för att åka buss, för att vakna till lite mer. Det blev en kylig promenad, men trevlig - jag såg fina saker jag inte skulle ha sett om jag tagit bussen...
En mycket vacker syn! 😍🌸🌸🌸
Måste inspekteras närmare! 😜
The main road to feminism?! 😉💖
På förmiddagen fick vi besök på kontoret av en herre som fyller 70 år snart, och han nämnde liksom i förbigående att han lämnat in ansökan om äktenskapsskillnad från sin fru (efter över 40 års äktenskap) under morgonen. Och så berättade han en liten förklarande historia om hur han av en slump råkat på en gammal ungdomskärlek, och det sa bara PANG och så blev de som nykära...efter att inte ha sett varandra på nästan 50 år. Så nu planerar de typ att flytta ihop.
Jag tycker i allmänhet att det är ledsamt med skilsmässor och dylikt, men den här historien gör mig ändå lite glad på något sätt. Han hade inte trivts så bra i äktenskapet de sista 30(!) åren, men harvat på ändå...men nu bestämde han sig äntligen för att göra det som kändes rätt. Det är aldrig för sent att börja leva det liv en vill leva, att byta den bana en slagit in på och välja en annan väg istället. 💖
Efter denna fina lilla historia skulle jag förstås vilja kunna säga att jag känt mig glad och harmonisk hela dagen. Men det vore att ljuga. Jag har känt mig rätt nedstämd och fällt en del tårar. Detta efter att jag haft kontakt med psykologen. Jag blir alltid så ledsen av att befatta mig med KBT-behandlingen och rota i det som inte fungerar i mitt liv. Vi pratade om olika alternativ för min fortsatta behandling men kom inte fram till någonting, så vi ska ses nästa vecka och försöka hitta ett bra upplägg för mig.
En del av mig vill bara skita i allt vad behandling heter och fortsätta leva inom min relativt fungerande trygghetszon och ägna mig åt massivt undvikandebeteende när det kommer till sådant som är jobbigt. Men den större delen av mig inser att jag behöver hjälp. Jag vet inte exakt vilken sorts hjälp dock. Kanske inte specifikt med den sociala fobin (den känns inte riktigt som det största problemet just nu), utan mer med mörka tankar och andra destruktiva mönster och...jag vet inte, att hantera livet i största allmänhet.
Har ägnat kvällen åt att plöja en massa avsnitt av Sofiasänglar. Tanken var väl kanske att få lite perspektiv på tillvaron. Det funkade sådär, men det var trevligt att se i alla fall.
Turturduvor utanför mitt sovrumsfönster tidigare ikväll.
Jag fick nyligen information om ett intressant evenemang på teatern i början av maj som jag gärna ville gå på. Det var fri entré, men en måste ändå boka biljett - och detta måste göras via TELEFON. 😨 En inre kris uppstod, med tre möjliga lösningar...
Min kloka syster peppade mig och lovade att hon skulle hjälpa mig om det behövdes, men hon ville att jag skulle försöka själv först. Och det gjorde jag! Efter mycket ångest och mycket velande knappade jag in numret, raderade det, väntade en stund, knappade in det igen - och klickade på ringknappen! Väntade med stigande ångest medan signalerna gick fram, hoppades halvt om halvt att ingen skulle svara, sedan svarade någon i alla fall och jag hasplade ur mig min mycket väl inövade ramsa, fick svara på några frågor och så var biljetten bokad och samtalet över. Och jag kände mig superlättad och nästan löjligt stolt över mig själv...
Det är väl det här min terapi går ut på. Att jag ska göra saker som känns viktiga för mig OCH ha ångest. En jävligt deppig tanke. För detta är ju ingen engångsföreteelse, inget hinder jag ska ta mig förbi och så är det bra sedan...det här är ju en återkommande situation - att jag måste ringa ett samtal, jag har jättemycket ångest över det, jag gör det förhoppningsvis ändå och efteråt känner jag mig jättestolt...och nästa gång är det precis lika ångestladdat igen. Är det verkligen allt jag kan hoppas på i livet...att jag ska fortsätta leva sida vid sida med mitt Ångestmonster?! Så jävla meningslöst i så fall. 😔
Men usch, nu blir jag ju nedstämd igen. Jag som haft en relativt bra dag idag. Det har funkat bra på jobbet och jag såg massor av blommor och knoppar och spirande grönska på hemvägen och i slutet av kvällens yogapass gjorde vi en mysig meditation för självläkande. Och nu ska jag sova. Natti!
Nu kommer vittnesmål om koncentrationsläger för homosexuella i Tjetjenien. Den tjetjenska regeringen dementerar uppgifterna med motiveringen att det "inte finns några homosexuella i Tjetjenien"...och det kan ju inte finnas koncentrationsläger för människor som inte finns. Typ så.
Herregud, bara det uttalandet i sig får ju varningsklockorna att börja skrälla! Om du hävdar att en grupp av människor inte ens existerar...då är ju sannolikheten rätt stor att du försöker göra dig av med dessa människor, eftersom de uppenbarligen inte ryms inom din världsbild.
Det här är fan jätteläskigt. Jag blir så rädd och så arg och så beklämd. Vad är det för FEL på folk?! Varför händer det så sjuka saker i världen hela tiden?!
Regnbågsfonden har startat en insamling för att hjälpa de som lyckats fly undan utrensningen i Tjetjenien...
...och All Out har startat en namninsamling för att sätta press på de ryska myndigheterna att agera mot hemskheterna.
Klicka in på länkarna och se vad du kan göra för att hjälpa. ❤
Efter jobbet idag tog jag bussen till en stor blomaffär för att införskaffa lite nya konstgjorda krukväxter till de nyputsade fönstren (ja, blomtemat fortsätter även idag).
Nästan meddetsamma när jag kom in där hörde och såg jag en flicka som grät. Hon var väl i tioårsåldern kanske och omgiven av vad jag antar var hennes mamma och syskon. Hennes kroppsspråk och framhulkade ord gav en obehaglig känsla av igenkänning och jag skyndade förbi.
En stund senare råkade jag på den lilla familjen igen, borta vid kassorna, och samma känsla infann sig då också. Hennes gråt, det hon sa, hur hon rörde sig, hennes till synes irrationella agerande (som av den alltmer stressade och irriterade mamman tolkades som trilskande och bemöttes med utskällning) var så jävla uppenbart ångest. Flickan var förtvivlad! Det här var definitivt ingen bortskämd snorunge med krokodiltårar för att få som hon ville. Hon var fan mitt inne i en jävla ångestattack och visste inte var hon skulle göra av sig själv!
Och jag gissar att varken hon eller hennes familj ännu fattar hur det ligger till med den saken. Med tanke på hur missförstådd hon blir och den vilsenhet hon utstrålar.
Jag ville gå fram och sluta henne i min famn och förklara att det som händer henne inte är farligt även om det känns väldigt läskigt, samt vänligt men bestämt informera mamman om att hennes dotter har problem som behöver bemötas på betydligt mjukare sätt än genom utskällning. Men det antar jag att ni kan gissa att jag inte gjorde.
Istället gick jag därifrån med sju nya krukväxter, ingen kontakt med någon annan än kassapersonalen men med den lilla flickan ständigt i tankarna. Hur länge ska hon behöva ha det såhär? Finns det någon överhuvudtaget i hennes omgivning som förstår henne?
Blomsterterapi verkar ha blivit helgens tema. Igår gick ju syrran och jag en långpromenad och tittade på blommorna utmed Strömmen. I fredags köpte chefen en rosa krukväxt till mig för att försöka muntra upp mig. Och idag kom mamma förbi med en liten bukett som hon plockat. Jag blir verkligen rörd av detta, även om jag är lite för nedstämd för att riktigt visa det.
Idag har jag putsat insidan av alla fönstren här hemma. Putsat bort kissens snorstänk. Spåren efter att hon suttit där, så fin och levande, tätt intill fönsterrutan och spanat på fåglarna utanför. Jag har dragit mig länge för att göra det. Även om det kanske inte är superfräscht med intorkat kattsnor på fönsterrutorna, så har det ändå på något sätt känts viktigt att det har funnits där...att HON har funnits där. Men hon finns förstås kvar ändå. Hon kommer alltid att finnas hos mig. ❤❤❤❤❤
I övrigt har jag mest legat på sängen och läst en feministisk avhandling idag. Den var jättebra och timmarna bara rann iväg. Men när jag kom till avsnitt två och stötte på denna rubrik ville jag nästan inte fortsätta...
...för den kändes himla obekväm, kopplad till min nuvarande sinnesstämning och min omöjliga terapisituation. Men tack och lov handlade kapitlet inte alls om någonting sådant, utan om helt andra saker som jag utan ångest kunde fortsätta läsa om.
Nu ska jag nog gå och lägga mig snart. Och jag hoppas innerligt att jag kommer att vara något mindre ledsen på jobbet under den kommande veckan. Så att mina kollegor slipper oroa sig för mig eller känna sig obekväma med mig. Och så att jag kan hantera eventuella motgångar och besvärliga situationer som uppstår utan att freaka ur totalt. Wish me luck...
Även om jag befinner mig i en kokong av självömkan just nu, där jag mest ligger och gråter och tycker synd om mig själv, är jag inte helt likgiltig inför vad som händer i omvärlden. Den här veckan är det i synnerhet två händelser som berört mig väldigt illa.
I Tjetjenien har det inletts en massutrensning av homosexuella. Förföljelser, arresteringar, tortyr, bestialiska mord...människor som flyr i panik.
Det är händelser som ligger alldeles för nära, tar sig in under skinnet och gör mig så oerhört ledsen och bedrövad. (Trumps robotattack mot Syrien, Rysslands reaktion på det och hur detta kan fucka upp det världspolitiska läget kommer liksom lite i skymundan.)
Jag fattar inte hur människor kan vara så onda. Så hatiska, så likgiltiga inför andra människors liv...jag fattar verkligen inte det. Det är så tragiskt.
(Inte helt i linje med inlägget, men den följer temat Ond Bråd Död i alla fall. Och det är en av mina favoritvideor just nu.)
Det har dragit in ett lågtryck, som syrran uttrycker saken. Jag känner mig inte glad. Jag gör fan inte det. Och det verkar aldrig gå över. Dagar går och blir till veckor och det är bara tungt, tomt, ledsamt, meningslöst...med vissa inslag av "bra" stunder eller till och med dagar.
I tisdags kväll var jag på yoga, och yogaläraren släppte bomben att hon kommer att lägga ner verksamheten om mindre än två månader. Så sedan vete fan var jag ska inhämta mina regelbundna, välbehövliga doser av harmoni. En googling på "yoga Norrköping" leder till en ren djungel av olika alternativ. Jag känner mig så trygg med den lärare jag har nu, det känns jättejobbigt att behöva byta. Ny lärare, ny lokal, nya andra deltagare...usch, det lutar nästan åt att jag kör yoga till instruktionsvideor hemma istället! 😞
Igår kväll var jag på studiebesök i teaterns patinerares verkstad. Igenkänd och uppskattad av åtminstone två av de andra besökarna. Tänk att folk kan bli så glada av min blotta närvaro...till och med när jag är i det här miserabla skicket. Men det var jätteintressant, allting vi fick se och höra. Och jag hade betydligt mer energi efter det där besöket än innan.
Idag sjönk allting till botten. För idag hade jag tid hos psykologen. Det blev en katastrof, precis som majoriteten av samtalen under min tid på BUP. Jag får en massa frågor, jag får panik, låser mig totalt, svarar "jag vet inte" på i princip varenda fråga, paniken stiger, tårarna kommer och jag känner mig helt värdelös och misslyckad som fungerar på det här sättet.
Vi bokade ingen ny tid efter idag. Ser inte riktigt varför jag ska gå dit och bli ledsen gång på gång. Den nätbaserade KBT-behandlingen får vi se hur jag gör med, den är ju trots allt nästan klar.
