Jag ska fortsätta gå hos psykologen. Och vi ska jobba med min sociala fobi utifrån självhjälpsboken Social fobi - Effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi (som jag redan jobbat med när jag gick i KBT när jag var 18 och första upplagan av boken precis hade kommit ut). Men eftersom jag redan har koll på teorin börjar vi en bit in i boken och fokus kommer att ligga på exponering. Den nätbaserade KBT-behandlingen lägger vi ner helt och hållet, eftersom den bara ingett mig känslor av hopplöshet och meningslöshet och fått mig att må sämre. Jag känner rätt mycket hopplöshet inför det här också. Det lät så bra när psykologen gick igenom hur vi skulle arbeta, men nu är jag bara ledsen. För det kommer ju aldrig att bli bättre. Jag kommer aldrig att bli en normalt fungerande människa. Det kommer alltid att vara jobbigt, jag kommer alltid att ha ångest, så varför försöker jag ens? 😢

 

När jag kom till jobbet vid lunchtid möttes jag av beskedet att domstolen dömt till min klients nackdel. De tyckte inte att mitt vittnesmål var tillräckligt trovärdigt. En nämndeman var skiljaktig och menade att det mycket väl kunde vara som jag sa. Men alla de andra gick på motpartens linje. Jag känner mig så himla värdelös för att jag var så rädd när jag skulle vittna att jag inte kunde ge ett bra intryck. Att domstolen dömde fel för att jag inte kan hantera att stå i centrum för uppmärksamheten. Jag bara förstör allting... 😢

 

Och mitt i allt detta tänker jag på kissen och saknar henne något fruktansvärt. Idag har jag skrivit ut bilder på henne och ramat in. Jag saknar henne så himla mycket! Jag behöver henne...och hon behövde mig...men vem behöver mig nu? 😢

 

Nu ska jag ta en Imovane och kanske chatta lite med Mind. Jag hade tänkt börja läsa självhjälpsboken ikväll, men det är nog ingen bra idé just nu.