Igår kväll var mamma och jag och lyssnade på Louise Hoffsten. Det var väldigt fint. Mycket berörande texter - och hon är även berörande i sig själv. Jag hade tänkt skriva om det igår kväll, men jag var för trött (det blev väldigt sent och jag tog lite sovmorgon imorse).
När jag väl pallrade mig upp ur sängen imorse bestämde jag mig för att GÅ till jobbet istället för att åka buss, för att vakna till lite mer. Det blev en kylig promenad, men trevlig - jag såg fina saker jag inte skulle ha sett om jag tagit bussen...
En mycket vacker syn! 😍🌸🌸🌸
Måste inspekteras närmare! 😜
The main road to feminism?! 😉💖
På förmiddagen fick vi besök på kontoret av en herre som fyller 70 år snart, och han nämnde liksom i förbigående att han lämnat in ansökan om äktenskapsskillnad från sin fru (efter över 40 års äktenskap) under morgonen. Och så berättade han en liten förklarande historia om hur han av en slump råkat på en gammal ungdomskärlek, och det sa bara PANG och så blev de som nykära...efter att inte ha sett varandra på nästan 50 år. Så nu planerar de typ att flytta ihop.
Jag tycker i allmänhet att det är ledsamt med skilsmässor och dylikt, men den här historien gör mig ändå lite glad på något sätt. Han hade inte trivts så bra i äktenskapet de sista 30(!) åren, men harvat på ändå...men nu bestämde han sig äntligen för att göra det som kändes rätt. Det är aldrig för sent att börja leva det liv en vill leva, att byta den bana en slagit in på och välja en annan väg istället. 💖
Efter denna fina lilla historia skulle jag förstås vilja kunna säga att jag känt mig glad och harmonisk hela dagen. Men det vore att ljuga. Jag har känt mig rätt nedstämd och fällt en del tårar. Detta efter att jag haft kontakt med psykologen. Jag blir alltid så ledsen av att befatta mig med KBT-behandlingen och rota i det som inte fungerar i mitt liv. Vi pratade om olika alternativ för min fortsatta behandling men kom inte fram till någonting, så vi ska ses nästa vecka och försöka hitta ett bra upplägg för mig.
En del av mig vill bara skita i allt vad behandling heter och fortsätta leva inom min relativt fungerande trygghetszon och ägna mig åt massivt undvikandebeteende när det kommer till sådant som är jobbigt. Men den större delen av mig inser att jag behöver hjälp. Jag vet inte exakt vilken sorts hjälp dock. Kanske inte specifikt med den sociala fobin (den känns inte riktigt som det största problemet just nu), utan mer med mörka tankar och andra destruktiva mönster och...jag vet inte, att hantera livet i största allmänhet.
Har ägnat kvällen åt att plöja en massa avsnitt av Sofias änglar. Tanken var väl kanske att få lite perspektiv på tillvaron. Det funkade sådär, men det var trevligt att se i alla fall.
Turturduvor utanför mitt sovrumsfönster tidigare ikväll.
