Jag fick nyligen information om ett intressant evenemang på teatern i början av maj som jag gärna ville gå på. Det var fri entré, men en måste ändå boka biljett - och detta måste göras via TELEFON. 😨 En inre kris uppstod, med tre möjliga lösningar...

Min kloka syster peppade mig och lovade att hon skulle hjälpa mig om det behövdes, men hon ville att jag skulle försöka själv först. Och det gjorde jag! Efter mycket ångest och mycket velande knappade jag in numret, raderade det, väntade en stund, knappade in det igen - och klickade på ringknappen! Väntade med stigande ångest medan signalerna gick fram, hoppades halvt om halvt att ingen skulle svara, sedan svarade någon i alla fall och jag hasplade ur mig min mycket väl inövade ramsa, fick svara på några frågor och så var biljetten bokad och samtalet över. Och jag kände mig superlättad och nästan löjligt stolt över mig själv...

Det är väl det här min terapi går ut på. Att jag ska göra saker som känns viktiga för mig OCH ha ångest. En jävligt deppig tanke. För detta är ju ingen engångsföreteelse, inget hinder jag ska ta mig förbi och så är det bra sedan...det här är ju en återkommande situation - att jag måste ringa ett samtal, jag har jättemycket ångest över det, jag gör det förhoppningsvis ändå och efteråt känner jag mig jättestolt...och nästa gång är det precis lika ångestladdat igen. Är det verkligen allt jag kan hoppas på i livet...att jag ska fortsätta leva sida vid sida med mitt Ångestmonster?! Så jävla meningslöst i så fall. 😔