Det var obehagligt att vara på Centralen i eftermiddags. När jag kom dit stod det en polisbuss och tre vanliga polisbilar utanför. Vet inte om det är normalt, men det kändes lite mycket. Överhuvudtaget kändes det som om det var ovanligt många polisbilar ute och åkte i centrala Stockholm under den gångna veckan, jag har inget minne av att det varit så under mina tidigare huvudstadsvistelser. (Inte för att jag har någonting emot poliser, men deras närvaro indikerar ju ändå att det är någonting som inte är som det ska vara.) 

 

Inne på Centralen var det smockfullt med folk. Och jag blev rädd. Inte bara min vanliga socialfobiska panikrädsla för att det var mycket folk, utan en djup skräck för att det faktiskt skulle kunna komma in ett hjärntvättat psykfall där och spränga sig själv och människorna runtomkring i luften. Det var ju hur mycket folk som helst där! Och ingen kontroll, vem som helst kan ju gå in där och ha med sig vad som helst! 

 

Jag brukar inte tänka på det viset. Sådana saker har alltid känts så avlägsna, något som händer någon annanstans, långt borta. Men nu är det inte så längre. Efter vad som hände i Paris för en vecka sedan känns det som om terrorn har krupit så obehagligt tätt inpå. Och därför är jag rädd. Jag vet att det är "fel" att vara rädd, för det är ju det de vill att vi ska vara så om vi är det har de "vunnit". Men hur ska jag kunna låta bli att vara rädd, när sådana vidriga saker verkar kunna hända när som helst och var som helst?! 

 

Nåväl. Jag gick i alla fall tvärs över det stora golvet inne på Centralen (face your fears!) och smet in i SJ-butiken. Väntetiden var förvånansvärt kort, så snart fick jag hjälp av en jätterar kille som hjälpte mig att boka om min hemresa till en tidigare avgång. Jag hade av förklarliga skäl ingen större lust att tillbringa över två timmar där på Centralen nämligen. 

 

Utanför resebutiken fick jag i värsta hej-jag-kommer-från-landet-anda fråga SJ-personalen som stod där i gula västar var mitt spår låg. Det kändes lite dumt, för det satt tydligen en skylt om det alldeles i närheten. Men Malin i kombinerad socialfobisk ångest och skräck för att dö i ett sprängattentat var inte riktigt i ett skick för att kunna hitta och läsa sådana skyltar. Jag visste bara att jag måste BORT! 

 

I trappan upp till själva perrongen tog det stopp. Alla människor stod stilla och vi kom ingenstans. En massa främmande människor tätt inpå, paniken steg och det fanns ingenstans att fly. Jag var rätt skakig när jag till slut kom upp på perrongen. 

 

Skönt att få kliva på tåget, sätta mig ner och lyssna på Taylor och bara andas. Konduktören var rolig och kvinnan som satt bredvid mig var trevlig och alldeles lagom pratsam. Så det var en ganska angenäm resa. 

 

Veckan i Stockholm är över och nu är jag minst sagt trött. Ligger här i sängen och gosar med min spinnande katt, vilket har en otroligt lugnande effekt. Nu ska vi sova! Natti natti, alla fina människor!