Igår förmiddag gick jag till Körsbärsdalen, men på grund av datorkrångel gick det typ inte att jobba så jag gick därifrån igen ganska snart. Tog bussen till Söderköping istället, för jag behövde komplettera material till syprojektet. 

 

Sedan tog jag nästa buss tillbaka till stan igen, för finaste Livrädd skulle komma på premiärbesök i syrrans och min lägenhet. Vi åt lunch på vardagsrumsgolvet och spelade diverse barnspel (med förvånansvärt hög svårighetsgrad). Mysigt! 

 

Idag har mamma och hennes man varit här typ hela dagen och hjälpt oss en massa med montering och annat pyssel i lägenheten. Det blir så fint här! 

 

Jag har självklart sytt en hel del också. Syprojektet går framåt med stormsteg och det är så himla roligt! 

 

Nu måste jag sova. Imorgon bitti ska jag ringa(!) till datasupporten och förhoppningsvis få hjälp med krånglet som gjorde att jag inte kunde jobba igår. Natti!

Ända sedan måndag förra veckan har vi väntat på att det skulle komma hantverkare och invadera vårt hem. Vi hade fått meddelande om att de skulle komma någon gång mellan måndag-torsdag förra veckan och vi hörde av oss till hyresvärden och sa att de fick komma mellan klockan 17-18 eftersom vi ville vara hemma under invasionen.

 

Så varje eftermiddag förra veckan var en olidlig pina då vi knappt kunde ta oss för någonting utan bara satt och väntade. Men veckan passerade utan att det kom några hantverkare, så då hörde vi av oss till hyresvärden igen och fick veta att de blivit försenade och att de skulle komma den här veckan istället. 

 

Ännu en vecka med asjobbig väntan varje eftermiddag. Ett främmande nummer började ringa hysteriskt till mig flera gånger om dagen, men jag svarade förstås inte. Hade inte en tanke på att det kunde vara hantverkarna, för vi hade ju redan talat om mellan vilka tider de kunde komma. 

 

Men det var hantverkarna, fick vi veta när de igår eftermiddag slutligen kom och ringde på dörren. Tre stycken grabbiga arbetare med rå jargong var det som vällde in i vårt hem och började klampa runt bland våra saker. Kissen blev skräckslagen och kröp in under soffan, och jag hade gärna följt hennes exempel om jag bara hade fått plats där. 

 

Jag posterade mig på soffans ena armstöd och satt där stel som en staty. Syrran påminde mig med jämna mellanrum om att andas, för det glömde jag visst bort att göra. Det kändes som om det tog typ hundra år innan hantverkarna äntligen var klara (de skulle byta någon grej på samtliga tio element i lägenheten). Jätteskönt när de äntligen gick och jag kunde börja slappna av igen. Firade genom att sätta mig och sy lite på klänningen.

 

Apropå Pride så var jag på möte med Pride-familjen i två timmar nu ikväll. Supertrevligt som vanligt. Vi pratade bland annat om paraden, och en av de paradansvariga erbjöd oss i styrelsen att åka på den första vagnen. Jag mottog erbjudandet med skräckblandad förtjusning men lämnade inget besked. Inom mig pågår ett mindre krig om huruvida det är en bra idé eller inte att försätta mig själv i rampljuset på det sättet (Ångestmonstret vrålar förstås att det är en extremt dålig idé). Vi får se vilken sida som går segrande ur den striden.

Igår föll jag ner i ett svart hål av ångest, sorg, hopplöshet och allmän misär. Allting kändes skitjobbigt och jag ville bara lägga mig ner och gråta.

 

Idag kom mensen. Just saying. Och jag har mått betydligt bättre idag.

 

Det är snart femton år sedan jag började få mens (5 458 dagar sedan för att vara exakt). När ska jag börja vänja mig vid det och sluta känna det som att världens undergång är nära så fort PMS-fanskapet drar igång?! Jag borde väl ha lärt mig hur det fungerar nu, eller?

Jag och min lilla medhjälpare ägnade större delen av gårdagen åt syprojektet. Det var så roligt att det nästan var berusande och tiden bara flög iväg. Plötsligt var det kväll utan att jag fattade hur klockan kunnat bli så mycket.

 

Syrran konstaterade lugnt att det var för att jag befann mig i mitt excitement. Och hon hade såklart fullkomligt rätt. Jag älskar verkligen att sy! Och det är så härligt att vi nu bor så stort att jag kan breda ut mina tyger och ha både symaskin, provdocka och strykbräda stå framme utan att de är i vägen. Otroligt främjande för kreativiteten! 

 

Jag vaknade redan vid femtiden imorse, efter sisådär fem timmars sömn, och kände mig märkligt nog helt utvilad (när hände det senast?!) och full av energi att fortsätta med syprojektet. Så det har jag hållit på med även större delen av denna dag. Och nu börjar det verkligen likna någonting... 

 

 

Ser verkligen fram emot att ha denna utstyrsel på konserten i sommar. :-D

 

Det är för all del trevligt att mitt lilla hjärtegull vill "hjälpa" mig med syprojektet...men det underlättar inte precis. :-P

Jag började dagen med ett relativt långt bad med immunförsvarsboostande badsalt (uppfriskande). Sedan kollade syrran och jag på några naturfilmsdokumentärer (lugnande). Och så gjorde jag lite research till medeltidsromanen (spännande). Och det är väl i stort sett det enda som har hänt idag. Det känns som om jag har varit borta från jobbet i evigheter, och när chefen ringde i förmiddags försäkrade jag honom om att jag kommer vara tillbaka imorgon. Inte för att jag känner mig frisk än, men jag blir så stissig av att bara gå hemma såhär. Så nu tänker jag gå och lägga mig, så att jag är något sånär pigg imorgon. Natti!

 

Vi har monterat möbler, kollat på film, spelat sällskapsspel, shoppat, lagat mat, promenerat och haft allmänt trevligt, som vi brukar. Jag har väl legat och vilat (och gått och gnällt när jag inte kunnat vila) mer än vanligt, men annars har det varit jättebra. 

 

Nu ligger jag och försöker sova. Har massvis med viktiga saker som jag måste ta tag i imorgon. Egentligen skulle jag väl behöva stanna hemma och ta det lugnt, men det kan jag inte. Förresten skulle det nog bara göra mig mer uppstressad och försena mitt tillfrisknande. Så det är bäst att tillbringa dagen i Körsbärsdalen. 

 

Natti!

Jag bloggade via dutten sent igår kväll, det blev ett jättelångt inlägg. Men så råkade jag klicka på fel knapp och så försvann hela jävla inlägget. Och jag var alldeles för trött (och alldeles för Imovane-hög) för att skriva om det. Så det blev inget inlägg publicerat igår kväll. Men jag kan väl lite kort sammanfatta vad det gick ut på...

 

Jag kände mig betydligt gladare igår än i förrgår. Fortfarande stressad, men på en hanterbar nivå. I branschtidningen som kom med posten till Körsbärsdalen fick jag syn på en artikel om en kille som gick i min klass på ekonomprogrammet på högskolan - han är idag VD på en relativt stor revisionsbyrå. Himla coolt! På kvällen var jag på styrelsemöte med Pride-familjen, vilket ju alltid är en härlig upplevelse. Nästan två timmars diskussioner, skratt och kärleksfull atmosfär. Och när jag kom hem monterade syrran och jag ihop ett skrivbord som kom i möbelleveransen. :-)

 

Ja...det var väl typ det.

 

Idag har jag också mått riktigt bra. Psykiskt alltså. Fysiskt är det lite värre, jag har nämligen gått och blivit förkyld. Snuvig som fan och ont i halsen och allmänt hängig. Att det är pollen och sådant skit i luften gör ju inte saken bättre heller. Men men...det är sådant en får ta.

 

När jag kom hem från jobbet idag var mamma här, och hon hjälpte oss att montera ihop större delen av bokhyllesektionen. Det blir så himla fint här hemma! :-D

 

Nu ikväll fick jag dock veta någonting som fick mörka moln att svepa in över horisonten. Taylor skrev på sin Tumblr att hennes mamma blivit diagnostiserad med cancer. Det gör mig uppriktigt ledsen. Klart att det är superhemskt vem som än drabbas av denna vidriga sjukdom, men det blir liksom lite extra hemskt när det händer en så fin människa som Taylors mamma Andrea verkar vara (utifrån det jag sett och hört om henne). Det är bara att hoppas att behandlingarna kommer att hjälpa henne och att hon får må bättre igen snart...

 

 

När jag gick hem sa chefen att jag skulle ta hand om mig och att han hoppades få se en gladare Malin imorgon. Och det tror jag att han får faktiskt, för jag känner mig mer avslappnad och positiv nu. Att möbelleveransen är avklarad gör nog sitt till, det är verkligen skönt att ha det överstökat. 

 

Det var två killar med en stor lastbil som kom med möblerna för några timmar sedan. Jag blev himla uppstressad av funderingar av typen att-hjälpa-eller-inte-hjälpa-dem-bära-upp-möblerna-det-är-frågan...det kändes fel vilket som, så jag körde någon slags medelväg och bar upp två småsaker och stannade sedan i lägenheten och väntade medan de bar in alla de tunga grejerna. 

 

När de släpat samtliga 374,5 kg(!) upp till tredje våningen och var alldeles våta av svett och flämtade efter andan borde jag förmodligen ha tagit fram stolar och erbjudit dem varsitt glas vatten, men det gjorde inte lilla Psyk-Malin för jag ville bara att de skulle försvinna så snabbt som möjligt.

 

Alltså har jag inte ägnat denna röda dag med bokslut på kontoret, utan med att greja i lägenheten, promenera i vårsolen, baka äppelpaj, spela olika sällskapsspel, göra research till min medeltidsroman...och läsa Yaoi. ;-) 

 

Håller även på och testar en app som jag hittade för några dagar sedan. Den ska vara en hjälp för att hantera ångest. Återkommer om den vid något senare tillfälle, när jag hunnit utvärdera den ordentligt. 

 

Imorgon anländer en stor leverans av möbler som syrran och jag har beställt. Det känns jättespännande att äntligen få hem alla fina grejer, men samtidigt jätteläskigt att det ska komma inklampande två fullkomliga främlingar i vårt hem för att bära in alltihop. 

 

Nåväl. Det blir nog bra. Nu måste jag hur som helst lägga all oro inför morgondagen åt sidan och fokusera på att försöka somna. Natti! 

Har haft en lugn, skön och inspirerande långfredag idag. Dammsög hela lägenheten (som är så jäkla stor att en måste avbryta dammsugandet för att byta eluttag för att komma åt överallt - det har jag inte upplevt sedan jag flyttade hemifrån!) och tvättade tygerna som ska användas till syprojektet och läste igenom de första hundra sidorna av min medeltidsroman (jag har inte rört den romanen på säkert ett halvår, så det var en fantastisk egoboost att få återuppleva texten och inse hur bra den faktiskt är) och bakade naanbröd och spelade Drakborgen (1985-årsversionen) med syrran tills vi blev så trötta att vi bara garvade åt allting (typ ens egen plötsliga död av ett tusenfotingsbett eller möten med stridslystna orcher i minikjolar och dylikt). Nu är det nog dags att sova, tror jag. Imorgon blir det påskfirande med familjen. :-)