Ända sedan måndag förra veckan har vi väntat på att det skulle komma hantverkare och invadera vårt hem. Vi hade fått meddelande om att de skulle komma någon gång mellan måndag-torsdag förra veckan och vi hörde av oss till hyresvärden och sa att de fick komma mellan klockan 17-18 eftersom vi ville vara hemma under invasionen.

 

Så varje eftermiddag förra veckan var en olidlig pina då vi knappt kunde ta oss för någonting utan bara satt och väntade. Men veckan passerade utan att det kom några hantverkare, så då hörde vi av oss till hyresvärden igen och fick veta att de blivit försenade och att de skulle komma den här veckan istället. 

 

Ännu en vecka med asjobbig väntan varje eftermiddag. Ett främmande nummer började ringa hysteriskt till mig flera gånger om dagen, men jag svarade förstås inte. Hade inte en tanke på att det kunde vara hantverkarna, för vi hade ju redan talat om mellan vilka tider de kunde komma. 

 

Men det var hantverkarna, fick vi veta när de igår eftermiddag slutligen kom och ringde på dörren. Tre stycken grabbiga arbetare med rå jargong var det som vällde in i vårt hem och började klampa runt bland våra saker. Kissen blev skräckslagen och kröp in under soffan, och jag hade gärna följt hennes exempel om jag bara hade fått plats där. 

 

Jag posterade mig på soffans ena armstöd och satt där stel som en staty. Syrran påminde mig med jämna mellanrum om att andas, för det glömde jag visst bort att göra. Det kändes som om det tog typ hundra år innan hantverkarna äntligen var klara (de skulle byta någon grej på samtliga tio element i lägenheten). Jätteskönt när de äntligen gick och jag kunde börja slappna av igen. Firade genom att sätta mig och sy lite på klänningen.