Ikväll hade jag tänkt gå på möte med Pride-familjen. Ångestmonstret motsatte sig förstås detta och gick bärsärkagång inom mig och vrålade åt mig att stanna hemma istället. Men jag sa åt fanskapet att hålla käften och så gick jag i alla fall. Fram till lokalen. Sedan stod jag utanför och frös och våndades och pratade med syrran (som hindrade mig från att gå hem), jag såg inte till någon jag kände igen och jag vågade inte gå in och kolla om de redan var där och efter sisådär tjugo minuter gick jag hem till syrran istället.

 

Den omedelbara känslan när jag gick från möteslokalen var förstås lättnad. Det är alltid den första känslan som infinner sig när jag gett efter för flyktimpulsen. Men sedan kom de där andra känslorna. De jobbiga känslorna av besvikelse och misslyckande och Ångestmonstrets hånfulla vad-var-det-jag-sa.

 

Men på något sätt känns det rätt okej ändå. Lite tungt förstås, men inte som världens undergång. Det blir fler mötestillfällen och jag vet att jag inte kommer att förlora mot Ångestmonstret varje gång. Kanske vinner jag redan nästa gång?