Jag har precis gått med på att träffa JJ i verkligheten. Vi har haft kontakt via brev/SMS/chatt/mejl i typ sju år(!) nu, så det är väl egentligen ett högst naturligt steg att träffas IRL. Men det känns jätteläskigt. Jag vill inte förstöra den bild hon fått av mig, göra henne besviken... Jag vet ju att jag uttrycker mig så ofantligt mycket bättre när jag skriver, än när jag ska träffas och prata med någon "på riktigt".

Vilket gör tankarna på den kommande anställningsintervjun (på onsdag!) så otroligt skrämmande. Rekryterarna har förmodligen skyhöga förväntningar, på grund av mitt väl genomarbetade CV och personliga brev. Jag kan riktigt föreställa mig deras besvikelse när de träffar mig personligen och ser en skräckslagen, blyg, tyst liten psykunge istället för den mogna, engagerade kvinnan med ekonomie kandidatexamen de bokat en intervju med.

Förmodligen borde jag börja läsa andra kapitlet i självhjälpsboken snart, för det handlar om just detta. Tankarnas makt. Rent logiskt vet jag att mina tankar och skräckfantasier är orimliga. Men känslomässigt kan jag inte acceptera det. Den logiska delen och den känslomässiga delen av mig kommer inte överens. Det har de aldrig gjort. Kommer de någonsin att göra det?