Idag låter jag avsiktligt bli att ta min medicin (mycket dumt och inget jag rekommenderar!), för att få den att räcka tills jag får nytt recept. Jag har inte kontaktat "min förra läkare" eller någon annan klinik här i stan. Det känns för jobbigt. Jag trappar ner på eget bevåg, mot alla rekommendationer och förevisningar, och kommer att ta en tablett varannan dag, alternativt en halv tablett om dagen, den närmaste framtiden.

Jag är faktiskt lite rädd. De kroppsliga reaktionerna, som illamående och yrsel och trötthet, är jag inte speciellt bekymrad över. Men jag är rädd att jag ska bli ledsen, deppig och falla tillbaka ner i mörkret. Jag kommer högst sannolikt inte ta livet av mig, men tankarna på det kommer säkert dyka upp. Och det skrämmer mig.

Ändå utsätter jag mig för det. För att det känns lättare än att ringa ett telefonsamtal till vuxenpsyk och förklara min situation. (Fan, vad stört det låter när jag skriver ner det! Men det är så det känns.)