Min sociala fobi påverkar självklart väldigt mycket i mitt liv, men jag har blivit så van vid att anpassa mig att jag inte reflekterar speciellt över det. Idag har jag dock lagt märke till åtminstone två situatuationer.

På morgonen pratade jag med morfar i telefon om elementet i köket, som bar sig underligt åt. Han sa att jag skulle kontakta fastighetsskötaren. Och det är väl precis vad "normala" människor skulle göra. Men jag har jättesvårt för att ringa samtal (undantaget ett fåtal personer som jag känner mig trygg med). Så jag går istället och väntar på att elementet ska bli som vanligt igen av sig självt...

Under föreläsningen på förmiddagen såg jag att tjejerna på raden längst fram skickade en pappersbunt emellan sig. Pappersbunten satt ihop med ett gem, och tjejerna bläddrade i den och verkade leta efter något. Jag drog förstås slutsatsen att det var närvarolistan. Och då räknade jag genast ut vilket håll den skulle komma ifrån när den kom fram till mig, och alltså vem jag skulle lämna den till efter att jag bockat för min närvaro. När jag insåg att den skulle komma från höger blev jag skräckslagen - för på min vänstra sida satt det ingen, vilket innebar att jag skulle behöva resa mig upp mitt under föreläsningen och gå flera meter fram till nästa person. Detta gjorde mig så rädd att jag inte kunde fokusera på vad föreläsaren pratade om. (Sen visade det sig att pappersbunten inte alls var närvarolistan, och att den stannade kvar hos tjejerna på första raden.)

Förutom dessa två situationer har vi ju det vanliga - att jag stirrar ner i marken när jag möter folk, att jag helst ser till att komma fram till övergångsställen när det inte är några bilar i närheten så att de ska slippa stanna för min skull, att jag väntar med att gå ut i trapphuset om jag hör att det är någon granne där, att jag (oftast) inte svarar i telefon om jag inte känner igen numret som ringer - och så vidare, och så vidare...