Idag har jag varit riktigt modig. Jag har gjort TVÅ saker som jag hade ångest inför. 👏

Igår mejlade jag ett antal frågor till en kund. Men istället för att mejla tillbaka svar föreslog han att vi skulle ses och prata om det istället. 😱 Och min spontana känsla var förstås ett stort fett NEJ. Sedan tänkte jag att jag kunde föreslå en tid längre fram, och liksom skjuta problemet framför mig ett tag. Men när logiken fått överhanden över känslorna föreslog jag att vi skulle ses redan idag. Så att jag skulle komma vidare med mitt arbete - och för att minimera uppbyggnaden av förväntansångest. Sista timmen innan han dök upp idag var jag ett komplett nervvrak, men annars har jag kunnat hantera ångesten ganska bra. Och mötet gick nog också rätt bra faktiskt. Jag genomförde det helt själv, utan stöd av någon kollega, jag hade förberett mig alldeles lagom väl och jag tog det lugnt och metodiskt, fick inte blackout eller blev irriterad eller någonting sådant. Typ en och en halv timme höll det på, och efteråt var jag helt slut. Men fan, vad stolt jag kände mig! ☺👏

Nu ikväll har jag suttit i min älskade teaters personalmatsal tillsammans med ett gäng härliga seniorer från vänföreningen och lyssnat på ett samtal om Alla mina liv, med båda skådespelarna. 🎭 En mycket trevlig och givande kväll. Jag är glad över att jag tog mig dit. Det har ju hänt förut när det har varit liknande evenemang nere i personalmatsalen att jag inte har vågat gå in utan blivit stående utanför och sedan gått hem i tårar och känt mig så himla besviken och misslyckad. 😔 Men ikväll tog jag mig in! 😊👍 Det knöt sig i magen när jag närmade mig, och jag blev stående utanför en stund. Men ganska snart dök det upp en dam som började prata med mig, och sedan dök även en av skådespelarna upp och låste upp dörren för oss. Och väl inne såg jag ett par personer som jag kände igen. Jag sökte ögonkontakt med de flesta i rummet och log och hälsade, trots att en del av mig bara ville springa därifrån. När jag satt mig ner plockade jag nästan genast fram min mobil och började blippa med den - ett beprövat säkerhetsbeteende. Jag gjorde inte så mycket väsen av mig under kvällen, ställde inga frågor eller så men svarade förstås på tilltal. Jag får alltid lite extra uppmärksamhet i dessa sammanhang eftersom jag är så ung. Och när skådespelarna frågade vilka som hunnit se pjäsen än höll jag upp två fingrar för att visa att jag sett den två gånger, och då blev de nyfikna på vilka versioner av den jag sett. Så jag hamnade i fokus där en liten stund, vilket kändes både läskigt och roligt.

På sätt och vis känns det ganska tröstlöst att jag fortfarande har ångest i sådana här situationer, trots att jag varit i dem så många gånger och "borde" klara av dem utan problem vid det här laget. 😔 Men jag försöker tänka på att målet inte är att hindra känslor från att komma (det är nämligen omöjligt), utan snarare att bli bättre på att hantera dem när de kommer. Att inta ett mer accepterande förhållningssätt till mina känslor. Det är något jag jobbar stenhårt på, och det är så himla svårt men så otroligt viktigt. Och när nedstämdheten smög sig in idag, över att den oönskade ångesten fanns där, uppmärksammade jag faktiskt vad som höll på att hända och påminde mig själv om allt detta. Och då kändes det lite lättare. 👍