Ännu en terapeut som kommer sluta ☹️
Det var en otroligt vacker morgon imorse. Sådär morgonen efter ett riktigt skyfall, med regndroppar ännu glittrande i spindelnät och från grässtrån...
There's something 'bout the way
the streets look when it's just rained.
There's a glow off the pavement...
Taylor har så rätt så. ❤️😊
Förra veckan besökte jag förresten två butiker. Och i båda butikerna spelade de Taylor-låtar ("You Need to Calm Down" i den första och "Fearless (Taylor's Version)" i den andra). Vilket för all del var väldigt trevligt och gjorde mig himla glad. 😍 Men det var också ganska förvirrande. Jag menar, med jämna mellanrum ropas det ut coronameddelanden om att man bara ska vistas i butiker om ens liv verkligen hänger på det och att man är en ond människa som bidrar till andra människors död om man uppehåller sig där i onödan (okej, de säger inte exakt så, men ni fattar kontentan 😉)...och i nästa sekund spelar de Taylor-musik och då är jag ju bara TVUNGEN att stanna kvar ytterligare några minuter för det vore ett rent helgerån att inte lyssna klart på hela låten. Så...det är lite dubbla budskap från butikernas sida, måste jag säga. 😉
Jag lade förresten inte bara märke till spindelnät och grässtrån imorse, jag höll såklart utkik efter kryddburkarna också. Mystiken tätnar - imorse hade de decimerats till bara två stycken...
...och när jag gick hem från jobbet på eftermiddagen hade de minsann förflyttat sig upp på broräcket.
Jag är tämligen fascinerad av dessa kryddburkar och deras öden och äventyr. 😄 Vem har ställt dit dem? Vem har tagit alla utom två av dem (och varför inte de två sista också)? Och vem har flyttat upp dem på broräcket? Så många frågor.
Nämen, om vi ska bli lite allvarliga här. Jag hade samtal med min terapeut idag efter jobbet. Och hon meddelade att hon kommer sluta ta emot Norrköpingspatienter framöver och bara jobba i Linköping. Vilket slog ner som en jävla bomb. Vi har ju precis börjat! Okej, vi har haft kontakt i över tre månader...men det är fan inte mycket! Jag behöver en långvarig, kontinuerlig kontakt. Jag vill inte behöva börja om med någon ny IGEN. Och jag är ingen quick fix som kommer vara färdigbehandlad om si eller så många samtal. Hon lovade visserligen att hon kommer ha kvar mig som patient lite längre än de andra (eftersom vi pratar via videolänk), tills vi har tagit oss igenom unified protocol-behandlingen som vi påbörjade idag och som hon bedömer kommer ta cirka tio samtal. Och hon sa även att vi kanske kan fortsätta ha lite sporadisk kontakt någon gång i månaden eller varannan månad efter det, om jag känner behov av det.
Hon hävdar att jag kommer klara mig bra sedan, att hon ser saker i mig som tyder på det och att jag är på en helt annan nivå än många andra av hennes patienter och har en massa verktyg och insikter som gör att jag kommer kunna hantera tillvaron utan stöttning. Men det är ju lätt för henne att säga. Själv får jag fullfjädrad PANIK vid blotta tanken på att inte ha tillgång till en samtalskontakt. Jag har liksom varit inom psykiatrin i halva mitt liv och alltid haft behov av samtalsstöd, inte alltid fått det men alltid haft behov av det. Och jag vet ju hur det fungerar - hur sjukt långa köerna är, att när man väl kraschar och behöver stöttning så väntar en flera år lång kö innan man äntligen får hjälp. Och jag har gjort misstaget förut att sluta gå i terpai när jag varit inne i en bra period - för att sedan hamna nere på botten igen och då finns det ingen hjälp där längre. Så nu när jag väl är inne i systemet vill jag stanna där, forever and always, så att det alltid finns en psykolog där som kan fånga upp mig när jag faller. Ni kan kalla det säkerhetsbeteende eller egoism eller vad fan ni vill, men det är det enda rimliga alternativet för mig. Så det kommer jag verkligen kämpa för.
Kommentarer
Trackback
