Främmande, skrämmande, beklämmande

På väg till jobbet imorse mötte jag en främmande man som sa "God morgon!" till mig när vi möttes. Jag besvarade förvirrat hälsningen och skyndade lite nervöst på mina steg.

Min första tanke var att han måste vara psyksjuk. Och det gjorde mig så sorgsen. Liksom, att vårt samhälle är så kallt och isolerat att när en främling hälsar vänligt på en så måste det vara något "fel" på den personen.

Nu VAR den här mannen förvisso med rätt stor sannolikhet inte helt frisk i huvudet, men det gör det ju också himla sorgligt - att det krävs att en person inte riktigt har alla hästar i stallet för att våga närma sig sina medmänniskor. För "normala" människor gör ju liksom inte det.

Om man möter en främmande människa på väg till jobbet vid sextiden en vardagsmorgon...då hälsar man inte - då fokuserar man på sig och sitt (och ser eventuellt till att hålla lite coronaavstånd). Så himla deppigt det är egentligen. 😔

(PS. Ja, jag har PMS. 😖)

Kommentarer

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback