Malins nyårskarameller
Jag inledde det nya året med att börja trappa ner på mina Sertralin-tabletter (från 150 till 125 mg), som jag tagit regelbundet sedan jag var 18 år. Utsättningssymptomen var vidriga, med illamående, yrsel, svettningar, trötthet och annat elände, men jag härdade ut och det gick över.
Förväntansfull och nervös gick jag på mitt allra första styrelsemöte med Pride-familjen i egenskap av styrelseledamot. Det var jätteroligt!
Den sista dagen i månaden flyttade syrran och jag äntligen in i vår nya lägenhet. Så tillvaron i januari präglades mycket av flyttkartonger och annat som hör till.
I början av februari åkte kollegorna och jag på utbildning till ett slott utanför Uppsala. En vecka senare åkte jag även på en annan kurs i Linköping. Så jag blev rätt bildad den här månaden.
Sjuk blev jag också, så jag måste stanna hemma från jobbet några dagar. Himla dålig tajming, eftersom jag sjukanmälde mig dagen efter jag börjat gråta på jobbet över någon liten skitsak. Det var som gjort för att alla skulle tro att jag var hemma på grund av det, men jag försäkrade att det inte var så.
Mamma hjälpte syrran och mig att städa ur våra gamla lägenheter. Innan jag återlämnade nycklarna till hyresvärden gick jag en sista gång till min gamla lägenhet för att ta farväl, för jag har verkligen trivts där och det kändes lite sorgligt att veta att jag inte skulle komma dit mer efter den dagen.
Jag upptäckte Elektel Delusion, som snabbt letade sig in på min lilla lista med Yaoi-favoriter. Jag gick till tandläkaren och fick beröm (jag älskar att gå till tandläkaren!). Och så såg jag vårens första blommor.
På kontoret fick vi en ny praktikant, som JAG skulle vara handledare åt. Det kändes minst sagt skitläskigt, men gick förvånansvärt bra.
Syrran och jag grejade massor i lägenheten, och köpte nya fina saker att fylla den med.
Och så blev jag sjuk igen. Magsjuk den här gången. Kombinerat med näsblod. En annan (och betydligt trevligare) form av nosebleed infann sig när jag upptäckte ännu en ny Yaoi-favorit – Love Stage!!, en serie med hög igenkännighetsfaktor på social fobi-fronten.
Avslutade månaden med att officiellt komma ut som lesbisk på jobbet. Hade aldrig sagt det rent ut innan, men nu fick jag en direkt fråga och då var det ju bara att svara. Och reaktionerna blev sådär fluffigt gullegulliga så jag blev riktigt rörd.
Sjuk IGEN. Jag blir sällan sjuk, men den här våren verkar jag inte ha varit annat än sjuk. Antar att den ökade stressnivån har fuckat upp mitt immunförsvar (när jag ser tillbaka på våren nu i efterhand kan jag konstatera att jag var jävligt uppe i varv och sönderstressad mest hela tiden).
Nya möbler som syrran och jag beställt levererades in i vårt vardagsrum. Finaste Per kom på besök och hjälpte oss med monteringen. Även mamma och hennes man kom och hjälpte oss med detta. Så efter ett tag blev det allt fler möbler och allt färre kartonger i lägenheten.
Jag drog igång mitt syprojekt (en klänning att ha på Taylor-konserten i juni). Och så började körsbärsträden blomma så vackert och skänkte lite frid åt mitt uppvarvade sinne. Och finaste Livrädd kom på premiärbesök i nya lägenheten.
Det blev dags för den årliga Pride-festivalen i Norrköping. Tillsammans med några andra i styrelsen hjälpte jag till att pynta och pyssla i lokalerna innan allt folk kom dit. Sedan gick syrran och jag i paraden, som hade dubbelt så stor uppslutning som föregående år.
Morfar fyllde 80 år och vi firade honom på landet. Själv fyllde jag 27.
Tillsammans med kollegorna gick jag på huliganfotbollsmatch i Stockholm. Det var över 41 000 människor i publiken och jag var fullkomligt skräckslagen, men det var ändå en intressant upplevelse (inte själva fotbollsspelet, men att studera de minst sagt hängivna huliganerna med sina sånger och flaggor och bengaler).
Självklart blev jag sjuk även denna månad, hosta den här gången. Men någon läkarkontakt blev det inte, trots att apotekspersonalen förordade det. Däremot blev det ett veterinärbesök, för kissen behövde ju sin vaccinationsspruta.
I slutet av månaden gjorde någon inbrott på kontoret, tog sig in i mitt rum och rotade runt bland mina saker. Händelsen gjorde mig väldigt skärrad och det tog lång tid innan jag förmådde röra vid de saker som låg utströdda på golvet i mitt rum.
Liksom resten av landet förlamades jag av chock och sorg när sjuttonåriga Lisa Holm hittades mördad. Det händer så mycket hemskt i världen hela tiden att jag inte brukar orka hetsa upp mig över allt elände, men just den här händelsen gjorde mig väldigt illa berörd.
Mitt i den värsta högsäsongen på jobbet skickade chefen iväg mig på en två dagar lång kurs på ett japanskt spa i Stockholm. Det var vilsamt, helande och mycket välbehövligt.
Midsommarafton firade syrran och jag tillsammans med Livrädd, hallon och tevespel.
Efter två månaders slit blev jag äntligen klar med mitt syprojekt, så jag kunde ta med mig klänningen till London. Syrran och jag tillbringade fem härliga dagar där. Kultur, avkoppling, shopping, historia…och den underbara Taylor-konserten i Hyde Park, där jag hade min fina klänning och var omgiven av 65 000 andra Swifties utan att känna någon rädsla, bara total lycka.
Min Sertralin-nedtrappning fortsatte, nu från 125 till 100 mg. Minskningen av lyckopillerdosen i tablettform kompenserades med råge genom att mamma och syrran och jag åkte till Borås och träffade mitt Lyckopiller i människoform. Han blev väldigt glad över att se oss.
Jag började ge kvinnan utanför närbutiken en tjuga varje gång jag gick och handlade (det gör jag förresten fortfarande). Vi hade lett emot och hälsat på varandra sedan en tid tillbaka, men nu tog jag steget att börja ge henne pengar också. Jag trodde att det skulle kännas jobbigt, men det kändes bra.
Något Stockholm Pride blev det inte för min del (i år heller), men jag firade ändå den aktuella veckan genom att ha regnbågsfärgade naglar och regnbågsfärgad rosett i håret varje dag.
Dags för semester. Det tog ett tag innan detta faktum sjönk in och jag kunde börja varva ner och njuta av ledigheten.
Det blev översvämning i badrummet, med vatten ända bort till tröskeln, så jag blev tvungen att ringa jouren och allt möjligt obehagligt. Samma kväll gick jag på fest med Pride-familjen, och nervositeten inför det hade kommit i skymundan av kaoset i badrummet så Ångestmonstret fick inte följa med på festen.
Syrran och jag åkte till Kalmar och hälsade på finaste Per några dagar. Vi gjorde dagsutflykter till Öland och Karlskrona och hade jättemysigt.
En av mina kollegor gifte sig i mitten av månaden, och jag var bjuden på bröllopet. Förutom brudparet var jag bara bekant med en enda person av alla gästerna, så det var verkligen jättejobbigt och jag ville flera gånger smita därifrån och åka hem igen, åtminstone i början. Brudgummen frågade flera gånger under eftermiddagen och kvällen om jag var okej och försäkrade att han var glad över att jag var där, vilket minskade flyktbenägenheten avsevärt.
Syrran och jag gjorde en dagsutflykt till Arkösund och satt på klipporna vid havet och löste korsord, vilket var mycket avkopplande. Vi besökte även Söderköpings Gästabud, där jag köpte en medeltidsklänning och ett halsband med en pilspets.
Sommaren övergick i höst så fort augusti övergick i september, och sorgmodet slog genast sina tärande klor i mig. Jag kände mig så fruktansvärt ledsen och tårarna bara kom helt out of the blue.
Yogapassen bjöd på många givande meditationstillfällen som verkligen hjälpte mig att bli mer harmonisk.
För första gången på många, många år kunde jag börja äta äpplen, för jag lyckades hitta en sort (Discovery) som är allergivänlig. Så jag åt väldigt mycket äpplen i september.
Det hölls en Refugees Welcome-manifestation i Norrköping och jag hjälpte till att måla banderoller till den.
Det blev blodmåne, och syrran och jag gick upp tidigt på morgonen för att titta på den. Jättehäftigt!
Mycket pluggande, mycket tårar, mycket ångest, mycket förändringar – och mycket glädje. Jag bloggade inte så mycket i oktober, så det är lite svårt att sammanfatta vad jag skrivit om. Men månaden började i kris och slutade i harmoni i alla fall.
Jag besökte Kvinnokliniken efter femton och ett halvt års PMS-lidande och fick tabletter utskrivna. Redan efter en vecka började jag märka skillnader till det bättre i mitt mående.
På Pride-familjens årsmöte valdes jag till ordinarie kassör (innan hade jag varit vice kassör).
För andra gången i år nåddes jag av en nyhet som lamslog mig totalt. Den här gången var det terrorattackerna i Paris. Precis som Lisa-fallet berörde det mig ovanligt djupt och jag bara satt och grät hysteriskt.
När jag strax därefter åkte på kurs i Stockholm en vecka kände jag skräck för att det skulle kunna hända något där också (utöver min vanliga skräck över att befinna mig på platser med mycket folk).
Nästa kris inträffade när min fina morfar hamnade på sjukhus. Jag bara grät och grät. Kan knappt beskriva den otroliga glädje och lättnad jag kände när han fick komma hem från sjukhuset och jag pratade med honom i telefon och hörde hur pigg han lät.
Avslutade månaden med att besöka en medeltida kyrka med vackra takmålningar (i studiesyfte, jag har inte blivit religiös). Det var himla mysigt.
Jag deltog i ett fackeltåg genom centrala Norrköping på World AIDS Day. Syrran och jag gick på en show med otroligt roliga Magnus Betnér. Gick även på bio och grät till sista Hunger Games-filmen. På jobbet klädde vi julgranen och fick besök av jultomten. Syrran och jag kidnappade mamma och tog med henne på en hemlig resa till Visby över en helg. Jag åkte till Stockholm och shoppade japanska kläder. Den första snön kom. Och mycket annat.
December har varit en väldigt trevlig och mysig månad. Och nu är det nyårsafton. Hoppas att ni är nöjda med ert 2015 och att ni får ett fantastiskt 2016. Gott nytt år!
Nyckelgyckel
Inatt hade jag en märklig mardröm. Jag drömde att alla hyresgäster i huset hade nyckel till vår lägenhet. Några av rummen var tydligen "allmänna ytor" som alla i huset fick utnyttja. När jag beklagade mig för hyrevärden fick jag bara höra att det "alltid varit så" och de beklagade att de missat att informera oss om detta innan vi flyttade in, men sa att om vi ville vara ifred fick vi väl gå in i något av de andra rummen i lägenheten och stänga dörren.
Jag vaknade vid halv två inatt alldeles kallsvettig. Och sedan hade jag svårt att somna om.
Jag är rätt säker på vad den här drömmen handlade om. Det har nämligen varit hantverkare här idag och installerat temperaturmätare. På anslaget inför besöket stod det att de skulle gå in med egen nyckel ifall det inte var någon hemma.
Jag avskyr när det kommer hem hantverkare. Men jag vill ändå vara närvarande när de är här, så jag tog ledigt från jobbet idag. Det var en väldigt försynt och trevlig kille som kom hit, och installationen tog inte många minuter, men jag var ändå alldeles uppstressad både innan, under och efter besöket. Jag följde efter den stackaren från rum till rum och stod och glodde medan han arbetade. Det känns dumt att stå och glo, som om jag bevakar honom, men det känns också dumt att gå iväg och göra något annat istället, nonchalant på något sätt. Så det blir liksom fel hur en än gör.
Men men...nu är det i alla fall över för den här gången. Och det gick ju bra. Typ.
Efteråt gick jag och shoppade med syrran och mamma. Och det gick också bra. Fram till tretiden ungefär, när det började bli alldeles för mycket folk på stan och jag slutade andas och bara ville hem. Men fram till dess var det väldigt roligt och trevligt. Jag är nöjd med dagen och förhoppningsvis får jag sova gott inatt, utan märkliga mardrömmar. Natti!
Det snöar!
Det är vitt och vackert ute. Lätta flingor som faller från himlen, ett vitt täcke som knarrar under skorna. Åååhhh!! Happy happy HAPPY!!! 😀 
På väg hem från jobbet förut (ja, jag jobbar lite nu under julledigheten). Jag var så inne i mitt revisionsarbete att jag inte ens märkte att det börjat snöa utanför fönstret, det var en kollega som uppmärksammade mig på det.
God Jul!
Tomtebesök på kontoret
Idag kom jultomten till kontoret. Han frågade om jag varit en snäll redovisningskonsult och arbetat duktigt med boksluten i år. Tydligen hade jag det, för jag fick en julklapp. :-P
En mus! Mitt på dagen, mitt på gatan!
Jag var hemma en sväng på lunchen, och på vägen tillbaka till jobbet fick jag syn på den här lilla sötnosen:
Så himla SÖT! Jag stod och tittade på den en lång stund utan att den blev rädd. Jag var alldeles bedårad.
(Och ja, jag fattar att det är ohygieniskt och äckligt och allt det där, men den var ju så himla söt! Om det varit en stor biffig kloakråtta hade jag förmodligen reagerat lite annorlunda.)
Sömnillamående
Mår illa. Jag har nämligen sovit några timmar under sen eftermiddag / tidig kväll. Mår alltid illa när jag sovit på dagtid, vilket jag är väl medveten om, så jag borde ju inte ha gjort det. Men det var post-stockholmsresa-utmattningen som slog till och jag kunde inte värja mig, jag behövde få återhämta mig. Och det var jätteskönt, även om det är jobbigt med illamåendet nu. Men när jag vaknar imorgon bitti kommer det att ha gått över, så det är lugnt. Natti!
Shoppingresa till huvudstaden
När jag var i Stockholm sist så besökte jag ju Kawaii-butiken där lite kort, som ni kanske minns. Idag gjorde jag en resa till Stockholm BARA för att gå i den butiken. Så...nu har jag provat en massa helt fantastiska kläder. Jag köpte en klänning, en tröja, en jacka och en halsduk (och eftersom jag kom upp i ganska höga belopp fick jag en liten väska på köpet också). Lämnade butiken med en stor kasse i handen och ett fånflin i ansiktet.
Stockholmsvistelsen började dock inte särskilt lysande. Så fort jag lämnade perrongen och kom in på Centralen ville jag åka hem igen. Det var så rörigt och så mycket folk och jag blev så stressad och gick in i paniktillståndet ganska omedelbart. Kissnödig var jag också, så jag fumlade mig fram till toaletterna. Men jag var så uppstressad att jag inte ens fattade att jag skulle stoppa in pengar för att få spärren in till toaletterna att öppnas, och sedan förstod jag inte hur jag skulle få igång vattenkranen eller handtorken. Allting blev dock bättre när jag väl tog mig ut från Centralen, ut i friheten på gatan, och började styra stegen mot målet för min resa.
Jag tog ett tidigare tåg hem än vad jag hade tänkt från början, och nu sitter jag här hemma och njuter av hur lugnt och skönt det är här. Ska nog gå och hänga in mina nya inköp i klädkammaren nu faktiskt...
Biografernas dödsfällor som ingen vill ta ansvar för
Ikväll har jag varit på bio med Livrädd och sett sista Hunger Games-filmen igen. Jag blev lite fuktig i ögonen vid flera tillfällen, men det tröstlösa tårflödet från förra biobesöket uteblev. 
Jag älskar att gå på bio. Men det är fan en lek med döden (även om en inte deltar i Hungerspelen). Detta var nämligen det första vi såg när vi kom till biografen idag:
Jag blev rädd. Verkligen rädd. Hur fan tänker de när de prånglar ut jordnötsprodukter på det här viset - på en bio?! Och verkligen gör en stor grej av det, med gavelexponering och skyltning om att det är "en sann bio klassiker" (särskrivning också, som om projektet inte var tillräckligt ointelligent redan).
Jag har varit i kontakt med SFs kundservice tidigare angående deras försäljning av jordnötsprodukter, och fått ett mindre upplyst svar om att de "inte säljer rena jordnötter, bara med choklad runt". HALLÅ?! Det spelar för fan ingen roll om jordnötterna är doppade i choklad eller whatever - det är fortfarande helt fucking LIVSFARLIGT!!!
Jag har sett flera som påpekat detta i sociala medier, men bara blivit negligerade med att SF "inte känner till några incidenter med jordnötter i choklad" och att de tänker fortsätta sälja dem för att "det är så populärt".
Alltså...ska någon behöva DÖ innan de tar bort de här idiotiska produkterna ur sitt sortiment?! Det finns så mycket gott att äta som INTE är farligt för omgivningen...så jag tror nog att folk kan klara sig två timmar i en biosalong utan att svälta ihjäl, även om de inte får äta just de här produkterna.
Nu måste jag säga till biopersonalen innan jag går in i salongen, och har jag tur kommer de ihåg att komma in och informera alla i salongen om att de "helst ska försöka låta bli att äta nötter under föreställningen", och har jag ännu mera tur så respekterar folk faktiskt detta...men det dröjer ju ända till efter alla reklamfilmer och trailers innan den här informationen (förhoppningsvis) kommer och då har ju folk redan hunnit öppna sina godispåsar.
Jag känner mig superbesvärlig, fullkomligt livrädd och inte alls välkommen när jag går på bio. Varför kan de inte bara införa ett allmänt jordnötsförbud på biograferna?! Så att alla kan njuta av den fantastiska upplevelse som ett biobesök faktiskt kan vara.
Temamöte och fikabekymmer
Jag var på möte/fest med Pride-familjen igår kväll. Mysigt! Det är verkligen härligt att vara omgiven av så kärleksfulla människor med så kloka och vettiga åsikter. Under kvällen diskuterade vi oss fram till temat för festivalen 2016. Det kommer att bli SÅ bra! :-D
Det var dock nära att jag inte gick dit överhuvudtaget. Det låg nämligen på min lott att fixa efterrätt/fika. Jag får alltid ångest inför att bjuda andra människor på mat, och i den här gruppen är det så mycket kostrestriktioner att ta hänsyn till att det nästan garanterat kommer att misslyckas på något sätt. Ångestmonstret lobbade således för att jag skulle gå hem och dra täcket över huvudet och messa att jag blivit sjuk eller fått förhinder. Istället gick jag till ett konditori och frågade om de hade något fikabröd som uppfyllde samtliga kostrestriktioner. Det hade de förstås inte, men de plockade fram tre olika sorter som vardera uppfyllde åtminstone två tredjedelar - så alla närvarande skulle kunna äta åtminstone NÅGONTING. Under mötet blev det dock inte av att vi åt någon efterrätt - vi orkade helt enkelt inte. Så jag fick ta med mig alltihop hem igen. Hm...
Under de första två timmarna kände jag mig trygg och glad. Sedan avvek den personen jag känner mig mest trygg med i gruppen, för hon hade en dejt. Och strax därpå vällde det in annat folk i lägenheten, som skulle förfesta där och sedan gå ut. Då började jag känna mig ganska otrygg och flyktbenägen. Vi var allihop välkomna att delta i detta fortsatta festande, men jag ville bara hem. Så när sällskapet drog sig ut till loftgången för att röka passade jag på att packa ihop mina saker, tacka för mig och smita min väg.
På väg ner i hissen hörde jag dem skratta däruppe, och Ångestmonstret flinade hånfullt att "det är åt DIG de skrattar, de tycker inte om dig, de är GLADA över att du gick!" och jag fräste åt fanskapet att hålla käften. Varför kan jag inte få ha trevligt en kväll utan att plågas av sådana här orimliga tankar?!
Historiskan
På Arlanda i söndags kväll gled vi in på Pressbyrån för att köpa lite godis till tågresan hem. Då fick jag syn på något alldeles fantastiskt i tidningshyllan. Det första numret (i egen regi) av den kvinnohistoriska tidskriften Historiskan. Jag köpte den givetvis, och har nu ägnat de senaste kvällarna åt att läsa den från pärm till pärm. Vilken fantastisk tidning! Jag kommer absolut att börja prenumerera, den här tidningen försätter mig i ett feministiskt lyckorus och låter mig ta del av företeelser och levnadsöden som inte getts något utrymme i den traditionella historieskrivningen. Vill läsa fler nummer NUUU!!! 😀
Pride, brev, tvättmaskin, telefoner och annat aktuellt
Dagarna bara rusar iväg. I söndags åkte vi hem från Visby efter en jättemysig helg, i måndags hade jag och en annan i Pride-familjen möte med kommunen om bidrag inför 2016 års festival (jag sa inte så mycket, satt mest med och lyssnade), igår skickades såväl julkort till nära och kära som protestbrev till kommunen avseende ett skyhögt glasmonster till byggnad de planerar att uppföra tvärs över gatan hemifrån...
Igår kväll gick tvättmaskinen varm, och det kommer den att göra även ikväll. Efter två veckor(!) utan fungerande tvättmaskin fick vi äntligen en ny installerad i fredags. Tvättberget i badrummet krymper sakta men säkert... 👍 Jag fick ringa till fastighetsskötaren flera gånger och tjata om tvättmaskinen, och jag känner mig väldigt duktig som gjorde det. 😊
Det är dock inte alltid jag är så duktig. När vi skulle beställa en taxi för att åka från Visby ut till flygplatsen i söndags fegade jag ur och bad mamma göra det.
På fredag kväll ska jag på möte med Pride-familjen för att bestämma tema inför nästa års festival. Några förslag? ☺
Gotländsk luciahelg
Befinner mig i Visby. Syrran och jag har nämligen tagit med mamma på en hemlig resa över helgen. Att vi skulle flyga fick hon veta först igår kväll och att det var till Visby vi skulle fick hon inte veta förrän vi stod på Arlanda. Hon blev väldigt glad.
Vi har haft en jättemysig dag. Strosat runt och insupit atmosfären och shoppat och tittat på eldshow och allt möjligt. Nu är vi minst sagt trötta, så jag lämnar er med några bilder från dagen och säger godnatt.
Förväntansfulla resenärer på tåget imorse.
Julstämning på Arlanda.
Sovavdelningen i hotellsviten.
Mamma blev helt tagen av hur stort och fint det var i sviten.
Utsikten från vår balkong.
Jag gör mig hemmastadd.
Nam nam nam. Många restauranger här har bara öppet sommartid, men tack och lov inte Nunnan & Bageriet (som dessutom har jättegod vegetarisk mat).
Julmarknad på torget. Jag köpte feministiska örhängen av en jättetrevlig tjej som hade tillverkat dem själv.
Bågskytte inne i en ruin.
Ruiner, ruiner...och mera ruiner.
Julstämning innanför murarna.
Solnedgång över Visby.
Visby by night.
Jättehäftig eldshow med gycklargruppen Pax.
Trött syster efter en lång, innehållsrik och spännande dag. Imorgon väntar nya äventyr!
Den ljusnande framtid är vår(en 2016)
Idag kom första antagningsbeskedet till vårterminen och jag kom in på den kursen jag helst vill gå. 😄 Den andra kursen jag sökt är jag reservplacerad till, men det känns faktiskt inte som hela världen om jag inte kommer in på den. Det får väl ses som ett sundhetstecken, med tanke på mitt duktig-flicka-syndrom. 👍
Nu ikväll har jag varit och ätit julmiddag med mina fina kollegor. Det var himla trevligt. Vi pratade en del om framtidsplaner, så nu känner jag mig superpeppad inför 2016. Det kommer att bli så bra! 😊
Biotårar
Nu har jag varit på bio och gråtit till den sista Hunger Games-filmen. Jag har ju läst böckerna flera gånger och till och med skrivit en uppsats om dem, så jag kände mycket väl till allt hemskt som skulle hända i den här sista filmen - och ändå blev jag helt knäckt när det hände. Jag var tacksam över att såväl pappersnäsdukar som syrrans stöttande hand fanns i närheten, det behövdes verkligen.
I någon slags anda av självdestruktivitet känner jag nu för att gå och se filmen igen. Flera gånger. Helst redan imorgon. För jag älskar den verkligen. Det är inte riktigt sunt, va?
Blåsa bort och ståupp
Fan, vad det har stormat idag! Jag var riktigt rädd när jag gick hem från jobbet i eftermiddags, trots att det är så kort sträcka att gå. Saker och ting som brukar sitta fast lossnade och flög omkring, det var himla otäckt faktiskt. Väl hemma satt jag och kissen en stund i fönstret och kikade ut på eländet, sedan lade vi oss på sängen och gosade istället.
Stormandet lugnade ner sig lite framåt kvällen, vilket var tur eftersom syrran och jag skulle ut då. Magnus Betnér är nämligen i stan och vi var och såg hans show. Vi satt längst fram och skrattade hysteriskt och det hela var över alldeles för snart.
Det är rätt safe att sitta längst fram på hans shower, för han går inte på publiken så som många andra komiker gör. Killen som var uppvärmningsakt innan Magnus var dock lite läskigare, han vände sig direkt till flera olika personer som satt längst fram - dock tack och lov inte till syrran eller mig. Det hade förmodligen förstört hela kvällen för mig om han gjort sig lustig över mig på något sätt...så jag är väldigt tacksam över att ha blivit skonad!
Jag gillar verkligen Magnus Betnér, han säger så kloka saker och är så himla rolig. Vill se honom igen NU!
Från det andra till det ena
Terminens sista yogapass avklarat tidigare ikväll. Det var bara jag och ledaren och en ny tjej som var där för att prova på. Det var en lite annorlunda upplevelse. Jag var såklart väldigt självmedveten och tyckte att det var jobbigt att säga alla mantran, eftersom det bara var jag och ledaren som sa dem medan den nya tjejen lyssnade och tittade på. Men jag kände mig också himla "hemma" och duktig som nästan per automatik utförde olika övningar medan den nya tjejen behövde omfattande instruktioner för att få ett grepp om vad det handlade om. Det fick mig att inse att jag lärt mig otroligt mycket sedan jag började med kundaliniyoga förra hösten. Och jag ser verkligen fram emot vårterminen! :-)
På väg till kvällens yogapass, när jag stod och väntade på bussen, blev jag verbalt påhoppad av ett gäng fjortisar. De stod typ två meter från mig och pratade nedsättande om min väska och mina kläder. De ansträngde sig inte ens för att viska till varandra, utan de pratade högt och tydligt. Som om jag inte ens var där (eller som om de verkligen medvetet ville såra mig). Jag blev så paff att jag inte ens blev ledsen. Att bete sig sådär, mot någon de inte ens känner...det är bara så absurt! Jeez...väx upp, snorungar!
På jobbet idag klädde vi (äntligen!) julgranen. Den stora alltså, inte den lilla rosa i mitt rum (den har ju redan stått framme flera veckor). Och Yohios julskiva fortsätter att gå på repeat i mitt rum. Så nu är det juuul i Körsbärsdalen på riktigt. :-)
Igår kväll var jag på möte med fina Pride-familjen. Mysigt! Kramar och pepp och inspiration. Kärlek!
Utbildning var jag också på igår. En endagskurs här i stan bara, ingen mer stockholmsresa (tack och lov). Det var väldigt intressant, givande och lärorikt. Och maten var fantastisk! Ingen blomkålspsykos med andra ord. ;-)
PS. Oklart varför jag skrivit detta inlägg i omvänd kronologi. Det bara blev så. DS.
World AIDS Day
Idag är det Världsaidsdagen, vilket här i Norrköping uppmärksammades genom ett fackeltåg som jag deltog i tidigare under kvällen. Jag har inte gått i det där tåget sedan 2012, men en av arrangörerna kom ihåg det och uttryckte stor glädje över att jag var med idag igen. :-)
Jag vet inte riktigt varför jag envisas med att delta i parader genom centrum - folk glor ju som fan på en och det är himla jobbigt! Men för den goda saken - och för personlig träning - är det ju jättebra att jag gör det.
Genom årets World AIDS Day har jag även lärt mig något jag inte visste innan. Bromsmedicinerna nuförtiden är tydligen så välutvecklade att en person som står under behandling knappt ens riskerar att smitta andra och kan leva lika länge som en person som inte bär på viruset. Det är ju helt fantastiskt! Varför är inte detta allmänt känt?!
