Jag var på möte/fest med Pride-familjen igår kväll. Mysigt! Det är verkligen härligt att vara omgiven av så kärleksfulla människor med så kloka och vettiga åsikter. Under kvällen diskuterade vi oss fram till temat för festivalen 2016. Det kommer att bli SÅ bra! :-D 

 

Det var dock nära att jag inte gick dit överhuvudtaget. Det låg nämligen på min lott att fixa efterrätt/fika. Jag får alltid ångest inför att bjuda andra människor på mat, och i den här gruppen är det så mycket kostrestriktioner att ta hänsyn till att det nästan garanterat kommer att misslyckas på något sätt. Ångestmonstret lobbade således för att jag skulle gå hem och dra täcket över huvudet och messa att jag blivit sjuk eller fått förhinder. Istället gick jag till ett konditori och frågade om de hade något fikabröd som uppfyllde samtliga kostrestriktioner. Det hade de förstås inte, men de plockade fram tre olika sorter som vardera uppfyllde åtminstone två tredjedelar - så alla närvarande skulle kunna äta åtminstone NÅGONTING. Under mötet blev det dock inte av att vi åt någon efterrätt - vi orkade helt enkelt inte. Så jag fick ta med mig alltihop hem igen. Hm... 

 

Under de första två timmarna kände jag mig trygg och glad. Sedan avvek den personen jag känner mig mest trygg med i gruppen, för hon hade en dejt. Och strax därpå vällde det in annat folk i lägenheten, som skulle förfesta där och sedan gå ut. Då började jag känna mig ganska otrygg och flyktbenägen. Vi var allihop välkomna att delta i detta fortsatta festande, men jag ville bara hem. Så när sällskapet drog sig ut till loftgången för att röka passade jag på att packa ihop mina saker, tacka för mig och smita min väg. 

 

På väg ner i hissen hörde jag dem skratta däruppe, och Ångestmonstret flinade hånfullt att "det är åt DIG de skrattar, de tycker inte om dig, de är GLADA över att du gick!" och jag fräste åt fanskapet att hålla käften. Varför kan jag inte få ha trevligt en kväll utan att plågas av sådana här orimliga tankar?!