Nu har jag varit på bio och gråtit till den sista Hunger Games-filmen. Jag har ju läst böckerna flera gånger och till och med skrivit en uppsats om dem, så jag kände mycket väl till allt hemskt som skulle hända i den här sista filmen - och ändå blev jag helt knäckt när det hände. Jag var tacksam över att såväl pappersnäsdukar som syrrans stöttande hand fanns i närheten, det behövdes verkligen. 

 

I någon slags anda av självdestruktivitet känner jag nu för att gå och se filmen igen. Flera gånger. Helst redan imorgon. För jag älskar den verkligen. Det är inte riktigt sunt, va?