Jag mår betydligt bättre idag än igår. Bara så ni vet.

 

Men guuud, vad skämmigt det är med dessa känslomässiga berg- och dalbanor och vad de leder till.

 

Det här är någonting jag verkligen hatar med mig själv. När det dyker upp någonting som triggar igång oron inom mig så dröjer det inte länge innan jag i tankarna skapat en hel jäkla hönsfarm av en ynka liten fjäder. Och fram till det ögonblicket håller jag det inom mig. Men sedan går det inte längre. Det känns som om jag ska explodera och jag bara MÅSTE få utlopp för allt det där som bryter ner mitt sinne. Och då vräker jag ur mig all ångest över personen det berör. Och hen reagerar då i princip alltid med förvåning. För hen har såklart inte ens uppmärksammat den där lilla fjädern - än mindre någon gigantisk hönsfarm. Så mitt utbrott verkar komma helt out of the blue.

 

Detta hände ganska ofta under mitt förhållande med L. Det måste ha varit asjobbigt för henne (i början var hon jättegullig och tog hand om mig vid dessa tillfällen, men när det sedan hände igen och igen och igen blev hon mest trött och irriterad). Liksom det är för alla andra som utsätts för denna sida av The Worrying Kind. Jag fattar det, och jag inser att jag inte kan hålla på och reagera på det här sättet...men ändå fortsätter jag.

 

När jag hamnar i det där hysteriska tillståndet där jag knappt kan tänka klart och det känns som om jag ska gå under om jag inte får ge utlopp för min oro...då behöver jag någon som varsamt tar ner mig på jorden och lugnar ner mig och försäkrar mig om att allt är som det ska vara.