Idag har jag tänkt en del på L - och detta nästan utan att känna bitterhet (hör och häpna). Jag kom plötsligt att tänka på fina ögonblick, sådant som legat dolt under alla destruktiva minnen och känslor.

 

Som när hon kysste mig första gången.

 

Jag var fullkomligt livrädd! Kunde inte andas, låg där och skakade...men hon tog det så försiktigt, och låtsades inte om att hon märkte min panik. Det dröjde faktiskt flera år innan hon överhuvudtaget kommenterade hur jag reagerat den där gången. Men just då, när det hände, var hon för finkänslig för att säga någonting.

 

Jag kommer alltid att vara tacksam för det och minnas det som något fint. (Att det sedan finns en hel del från vår tid tillsammans som jag verkligen inte känner mig tacksam över och som jag helt skulle vilja förtränga helt och hållet är en annan sak...)