Oj, jag glömde visst berätta om gårdagens stordåd. Som vanligt var jag ute i extremt god tid, så jag fick stå och hänga utanför bions biljettkassa ett bra tag innan personalen kom och öppnade gallergrinden. Och när jag stod där kom två kvinnor, som verkade både förvirrade och irriterade över att det var stängt och de pratade om att gå därifrån.

Och då vände jag mig till dem och tilltalade dem. Jag tog kontakt med två vilt främmande människor! :thumbup: Jag informerade dem om att det skulle öppna om 20 minuter. Och just då kom en man förbi och frågade vad jag hade sagt, och så fick jag upprepa det.

För någon som inte delar mina problem kanske det är svårt att förstå vilken stor grej detta är. Jag är en hjälpsam natur och vill så gärna ställa upp för människor så mycket jag kan. Men något inom mig tar emot. Jag kan märka att någon tappar något, jag kan se någon ramla, jag kan höra någon säga att den behöver plåster/pappersnäsdukar/något-annat-jag-har-i-handväskan.

Men oftast låter jag det bara vara. Jag vågar helt enkelt inte gå fram och erbjuda min hjälp, även om jag jättegärna skulle vilja. Så att jag igår berättade för de där två kvinnorna, och den där mannen, att biljettkassan skulle öppna om 20 minuter - det är en jäkligt stor grej. Och jag är väldigt stolt över mig själv för att jag gjorde det. :)