Den emotionella bergochdalbanan rullar vidare
Jag märker att detta har blivit någon slags veckoblogg med uppdateringar varje söndag. Det är inte riktigt meningen, men det har blivit så på sista tiden. Mitt mående har gått upp och ner på värre bergochdalbanesätt än det brukar till och med under de senaste veckorna. Den här veckan har jag pendlat mellan djupaste förtvivlan och ett spirande hopp om ljusare tider. Syrran tror att jag håller på att gå in i väggen. Men det hoppas jag verkligen inte, för det har jag inte tid med. Men bara genom att hon nämnde det så kände jag mig på något sätt lite lugnare i sinnet - för det är skönt att få någon form av förklaring till att jag är så extremt skör just nu och börjar gråta för allt och ingenting. För det är inte rimligt att jag bryter ihop flera gånger om dagen när jag i grunden har det bra.
Första halvan av veckan var rätt mörk och jag kände mig bara så himla ledsen hela tiden. Andra halvan av veckan började det se ljusare ut igen, och jag kunde till och med känna barnslig glädje över ballongerna som satts upp i matsalen på kontoret och bad om att de skulle flyttas in till min avdelning när de tagits ner därifrån. Jag har haft uppsatshandledning för min kandidatuppsats i litteraturvetenskap och jag har varit på möte med Pride-familjen i Norrköping, men annars har jag mest spelat datorspel om kvällarna för att varva ner. Inte särskilt produktivt, men rätt skönt.
I helgen har jag pluggat, tvättat, tittat på Melodifestivalen och andra återkommande helgaktiviteter. Imorse började jag titta på Vasaloppet, men efter en stund blev jag så trött att jag behövde gå och lägga mig och sova istället. Och det gjorde jag fram tills det nästan var dags att åka till Norrköping för att besöka min älskade teater...
Det kändes fint att återse min älskade teater, och föreställningen The Replaceables var riktigt bra.
När jag lämnade teatersalongen insåg jag att det bara var fyra minuter kvar tills nästa tåg skulle gå. Jag hade inte tänkt åka med det tåget utan med nästa, men kände att det skulle vara skönt att komma hem typ 45 minuter tidigare än beräknat...så jag sprang. Jag VET att jag inte ska springa, jag VET hur det blir...men jag gjorde det ändå. Jag är inte säker på att det var värt det, men nu blev det så. Jag fick såklart ett astmaanfall, som jag fortfarande hostar efter nu tre timmar senare och min andning är fortfarande tung och väsande. Jag tog min akutinhalator när jag satt på tåget (som jag precis på sekunden hann med), men det var ju så dags då det... Min astmaläkare har sagt att jag ska ta den INNAN pulshöjande aktiviteter, i förebyggande syfte...men det är ju liksom inte som att jag PLANERAR att utsätta mig för sådant här, det bara blir så ibland. För det mesta ser jag till att vara ute i extremt god tid när jag ska någonstans, vilket till stor del handlar om att jag ska slippa springa.
Nu ska jag försöka varva ner, och ser fram emot att vakna upp med normal andning och utan hosta imorgon bitti. Jag hoppas också att jag får en emotionellt stabil vecka utan omotiverade gråtattacker. Natti natti.
Kommentarer
Trackback
