Tredje säsongen av Heartstopper är här och Malin är ett emotionellt vrak (men ett lyckligt sådant) 😭🥰
Okej. Andas. Jag har precis haft Den Stora Gråtattacken. 😭😭😭😭😭 Jag minns knappt när jag grät såhär hysteriskt och ohämmat senast. Jag borde väl ha gjort det under den senaste veckan, när mitt mående svajat så jäkla mycket...jag har till och med ÖNSKAT att det skulle komma lite tårar, för att lätta på trycket liksom. Men nej, ingenting. Men NU, när jag mår bra igen - när jag börjar vaggas tillbaka in i denna allmänna förälskelse i hela tillvaron...då kommer stora tårfloden minsann. Inte helt oprovocerat dock - tredje säsongen av Heartstopper hade ju premiär idag. 😭😍
Och som ni ser på denna bild från imorse var jag VÄLDIGT taggad inför detta. 😍😍😍
Jag gick faktiskt in i Netflix-appen redan imorse, och fann denna underbara bild på startsidan... 🥰
...bara för att sekunden senare bli smått hysterisk över att tredje säsongen inte låg uppe än. 😱😱😱
Efter lite googlande fick jag veta att den skulle komma upp inom två timmar. 😍 Så då kände jag mig lite lugnare. Men samtidigt väääldigt otålig. Och jag bestämde mig väl typ där och då för att kolla med min teamleader om det var okej att jag åkte hem redan efter lunch idag. 😅 Vi ska ju liksom ha heldagskonferens med middag på kvällen imorgon, och jag vill inte komma halvdöd av trötthet till det...så jag behövde sluta tidigare idag för att hinna och orka se (och sedan mentalt processa) hela säsongen idag. För att vänta till i helgen är verkligen inte ett alternativ!! Och fantastisk som min arbetsplats är så var det ingen som hade några invändningar mot min tidiga sorti. 🙏
Så...nu har jag ägnat eftermiddagen och kvällen åt att sluka hela tredje säsongen. 🥰😭🥰😭🥰
Herregud...vilken fantastisk, vacker, skör, underbar adaption av dessa två böcker. Det hade inte kunnat göras bättre. TACK, alla inblandade!!! 🙏❤️❤️❤️
Jag älskade första säsongen och jag älskade andra säsongen, och båda fick mig att börja gråta...men det galna tårflöde som tredje säsongen nu gett upphov till är inte ens jämförbart. 😭😭😭😭😭 Jag började gråta flera gånger under säsongens gång, men fördämningarna brast totalt när jag tittat klart på alla avsnitten. Och jag känner mig bara så lycklig och skör och tacksam och...sårbar. Snudd på ledsen, men mer sårbar tror jag.
Den här serien och i synnerhet den här säsongen skildrar så mycket som ligger så nära mitt hjärta och på ett aldrig tidigare skådat sätt. 🥰😭🙏 Queer gemenskap och glädje. Psykisk ohälsa och mörker. Hantering av ätstörningar och självskadebeteende. Navigerande av en asexuell och aromantisk identitet. Att växa upp och hitta sig själv och sina sammanhang bortom samhällets normer. Att vara den en är här i världen och att inse att det är okej. Och det är så otroligt fint skildrat. Jag känner mig verkligen sårbar när jag tar del av detta. Det är liksom både upprivande och läkande på en och samma gång. Och jag känner mig så bitter över att sådana här berättelser inte fanns att tillgå när jag var ung och förvirrad och ensam, men så lycklig för alla som är unga nu och får växa upp med denna otroliga identifikationsmöjlighet. Så TACK, Alice Oseman! Snälla, fortsätt skapa sådana här underbara och viktiga berättelser med tämligen relaterbara karaktärer. 🙏❤️❤️❤️
Nu ska jag göra något slags försök att varva ner och gå och lägga mig och sova. Wish me luck... 😅
Kommentarer
Trackback
