Tillvaron är full av situationer där jag tvingas hantera Ångestmonstrets närvaro och välja om jag ska lyssna på dess vrål eller gå emot. Idag uppstod en sådan situation. Mitt team fick in en ny kund, och min teamleader bad mig "slå en pling" och presentera mig och utröna vad kunden har för behov och förklara upplägget för honom. Och där drog Ångestmonstret igång stora katastroflarmet och hela mitt inre bara skrek "NEEEJ!!!" och jag ville bara totalvägra. 😱😱😱 Eller ville jag det? Jag pilade genast iväg till toaletten för att nervositetskissa och när jag stod framför spegeln påminde jag mig själv om att det är JAG och inte Ångestmonstret som bestämmer över mitt liv. Sedan återvände jag till mitt skrivbord, letade fram kundens telefonnummer, knappade in det i min jobbmobil, tog ett djupt andetag - och ringde upp. Jag pratade med kunden i nästan en kvart och jag överlevde och tror till och med att jag gjorde ett gott intryck. Trots att jag var livrädd, trots att jag inte kände mig säker på allt jag skulle förklara, trots att alla mina närmaste kollegor satt runtomkring och hörde hela samtalet. Och vet ni, jag tyckte till och med att det var lite ROLIGT att prata med den nya kunden. Och herregud, vad stolt jag kände mig efteråt. 👏👏👏