Nu i dagarna har det hänt någonting som provocerar mig så jävla mycket. En sekvens i Taylors musikvideo för "Anti-Hero" har tagits bort efter att folk psykat ur på den. Taylor står på en badrumsvåg, ordet "FAT" dyker upp istället för siffror och en annan Taylor (hennes inre kritiker?) står bredvid och skakar dömande på huvudet åt resultatet av vägningen. Och efter mindre än en vecka blev den lilla sekvensen med ordet "FAT" bortredigerad ur videon efter att folk psykat ur och anklagat Taylor för att promota fettfobi. 

 

Herregud, kan hon få hantera sin historik av ätstörningar genom sin konst utan att folk ska vrida hennes intentioner till något helt annat. Jävligt ironiskt att detta dessutom sker just med en låt och video som till stor del handlar om hur folk alltid medvetet misstolkar henne och vänder allt hon gör emot henne... 🙄 

 

Taylor har inte precis pratat vitt och brett om sin ätstörningsproblematik. Såvitt jag vet var det inte förrän i dokumentärfilmen Miss Americana från 2020 som hon började öppna upp sig om det. Så jag blev väldigt glad  när jag såg den där scenen första gången. Och ledsen förstås. Och jag kände igen mig så himla väl. Och jag tyckte att det var så fint att hon delade med sig av någonting så sårbart - och att hon använde sitt enorma inflytande för att sprida medvetenhet om hur det är att leva med ätstörningar och för att få drabbade att känna sig mindre ensamma. 

 

Jag var elva år när jag aktivt började svälta mig själv. Inte så att jag medvetet gick in för att skaffa mig en ätstörning, men att kontrollera matintaget blev ett sätt att skaffa (en illusion av) kontroll över tillvaron. Jag hade ett väldigt problematiskt förhållande till mat, vikt och min egen kropp under hela tonårstiden (bilden ovan togs förresten när jag var 17 år) och jag trodde på fullaste allvar att jag var tjock trots att jag var gravt underviktig. Jag har än idag en allt annat än sund inställning till mat och vikt och min kropp, men det är på en betydligt mer hanterbar nivå nu än när jag var yngre. 

 

Scenen med Taylor på badrumsvågen är väldigt relaterbar för mig - och det skulle jag tro att den är för väldigt många med sådana här erfarenheter. För vems skull har den redigerats? Knappast för vår skull.