Den första snön kom idag. Och det gör mig ju alltid rent barnsligt lycklig. 😍❄️

På kvällen var det dags för mitt tredje (eller nionde, om vi räknar med föreställningarna 2020 😉) musikalbesök av Come From Away. 🎭❤️ Den här gången följde mamma och hennes man med.

Och tjejen jag chattat med sedan april var också där tillsammans med en kompis (efter enträgna försäkringar från mig om att hon bara MÅSTE se den här musikalen) och ikväll HÄLSADE vi faktiskt på varandra IRL för första gången någonsin. ☺️😱 Jag hörde någon säga mitt namn, jag tittade upp och där stod hon. Jag var sjukt nervös innan, men det kändes bra när vi väl pratade (även om Ångestmonstret går bärsärkagång inne i hjärnan på mig nu efteråt och försöker övertyga mig om att jag gjorde världens sämsta intryck och att hon inte vill ha med mig att göra längre 😵). Vi satt inte i närheten av varandra i salongen och vi pratade ingenting efteråt, men för mig är det ett alldeles tillräckligt stort steg att vi överhuvudtaget hälsade på varandra innan föreställningen. Efter sju månaders chattande. (Vad kan jag säga, jag har inte särskilt bråttom. 🤷‍♀️)

När vi kom ut från min älskade teater efter föreställningen hade snön brett ut sitt gnistrande täcke ännu tjockare över marken än tidigare - och det snöade fortfarande. ❄️❄️❄️ Jag svävade hem genom den yrande snön, trippade försiktigt fram i mina gympaskor (ja, jag inser att det börjar bli läge att använda vinterskor nu 🙈) och skrattade lyckligt åt den vita världen omkring mig och den varma känslan i magen. ❄️❤️🙏