Det kanske inte verkar så märkvärdigt. Men det var stort för mig. Att jag vågade sträcka ut en hand och fråga Pride-familjen om någon ville chatta med mig under första semifinalen av Eurovision Song Contest igår kväll. Att jag faktiskt tog initiativ till (digitalt) umgänge. Det händer tämligen sällan, för det är någonting jag tycker är jätteläskigt. Jag hakar gärna på om någon annan tar initiativ till att umgås...men jag vågar sällan göra det själv. Jag tror att det handlar om en rädsla för att bli avvisad.

Men igår frågade jag. Och en kille svarade omedelbart ja, till min stora lättnad. Och sedan var vi fyra personer som var aktiva i gruppchatten under de kommande tre timmarna (även om vi bara var två som faktiskt tittade på programmet). Det kändes fint. Roligt och mysigt. Och jag är så stolt över att det faktiskt var JAG som initierade det hela. 💖

På kontoret idag skrev en av mina chefer till mig på chatten och bad mig komma in i konferensrummet och gå igenom ett bokslut med en kund som satt där. Helt oförberett. Min initiala reaktion var ren och skär PANIK. 😱 Sedan tog jag ett djupt andetag och försökte samla mig, skrev ut de handlingar jag trodde att kunden skulle vara intresserad av att titta på och begav mig till konferensrummet. Och det gick bra (tror jag i alla fall). Jag svarade på frågor och förklarade. Och jag överlevde.

Små saker, kan tyckas. Men stora för mig.