Utmattning och krig
Idag var min ambition att gå och jobba på förmiddagen och sedan åka och träna bågskytte på eftermiddagen, i likhet med förra söndagen. Men jag tvingades inse att jag behövde den här dagen för återhämtning. Den här månaden har jag hittills jobbat 18,5 timmar övertid och jag är helt slut. 😴 Veckorna är intensiva, med jobb och en del kvällsaktiviteter. Och helgerna är intensiva, då jag träffar syrran på lördagarna och kollar på Melodifestivalen till sent på kvällen och sedan jobbar och tränar bågskytte på söndagarna. Allt jag gör är roligt och sådant jag vill göra...men det blir lite mycket. Jag får ingen tid för återhämtning. På lördagarna brukar jag vanligtvis ha jättemycket energi av att syrran är här, men de två senaste lördagarna har jag varit helt slut och vi har mest hängt i soffan. Och det är väl en indikation på att jag behöver lugna ner mig lite. Så idag har jag sovit massor, spelat Sims och legat och läst. 😴 Väldigt skönt och välbehövligt. Jag måste bli bättre på att planera in self care och inte bara gasa på...
Utmattningen imorse vs. utmattningen lite senare på dagen.
Det har varit soligt och relativt varmt idag, så jag pallrade mig faktiskt ut en sväng och gick och handlade lite frampå eftermiddagen. ☀️ Jag mötte en granne i trapphuset på vägen ut, och när jag kom hem igen med matkassarna mötte jag samma granne igen (jag tror att han höll på att flytta ut). Då höll han en pirra i handen, som han frågade om jag ville ha. Jag frågade förvånat om jag FICK den, och han bekräftade det. Så jag tackade så mycket och tog emot den. Detta är någonting som jag har tänkt att skaffa, för att det är en himla praktisk grej att ha. Och så bara fick jag en i trapphuset, rätt och upp ner. Väldigt oväntat, men väldigt trevligt. Tack, grannen! 🙏
Ett projekt som faktiskt blev genomfört igår, trots min trötthet, var att plocka ner julgranarna. 🎄 Jag är väldigt tacksam över att syrran hjälpte mig med det. 🙏 Nu är det liksom snart mars, och till och med i min julälskande värld är julen slut sedan länge vid det här laget. Så nu har alla tre granarna fått flytta in i klädkammaren (till sisådär oktober 😉). Och vad himla stor min lägenhet känns när inte granarna tar upp en massa plats längre! (Ja, jag vet att jag blir lika förundrad över detta varje år när de plockats ner. 🙈)
Men nu har jag någonting annat som tar plats istället. I fredags kom leveransen av min nya studsmatta och rockring som jag beställt och som nu upptar en större del av vardagsrummet än vad vardagsrumsjulgranen gjorde...
Jag är så sjukt lättpåverkad. Det dök upp en annons i mitt Facebook-flöde om träningsstudsmattor för inomhusbruk, och det fick mig att klicka runt och läsa på lite och inse att det verkar vara en bra träningsform. Jag frågade tränaren på gymmet sist vi var där om hon trodde att det skulle vara för flåsigt för mig att hålla på och hoppa på en studsmatta, men hon trodde att det skulle gå jättebra om jag tog det lite försiktigt. Så jag beställde en. Och när jag ändå var inne på en sådan där gymshopsajt (som jag aldrig annars besöker) passade jag på att klicka runt lite, och hittade även en underbart vacker rockring. Och då läste jag på om det också och blev superentusiastisk över att börja träna med rockring. Jag hade ett flertal rockringar när jag var liten och tyckte att det var jätteroligt. Så att nu få hålla på med det igen i vuxen ålder, i träningssyfte och med en tyngre rockring än när jag var liten och lekte, känns jätteroligt. Dock upptäckte jag efter första omgången att jag fått blåmärken på sidorna av midjan. 😱 Och jag sökte på det och fick veta att det tydligen är vanligt i början men bör gå över inom typ två veckor. Två veckor?! Ska jag rocka rockring över smärtsamma blåmärken i två veckor?! 😱😱😱 Jag har provat lite några gånger, med och utan lite tjockare kläder, men det är fruktansvärt plågsamt. Så det här var verkligen ett antiklimax. Får se hur detta utvecklar sig...
Nåväl. Nog om mina vardagsbekymmer. Jag ska väl skriva några rader om situationen i Ukraina också innan jag avslutar det här inlägget. Jag har tänkt skriva om det i flera dagar, men inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Det är så svårt att ta in. Att det faktiskt är krig, nu, så nära. Det känns så surrealistiskt. Och läskigt. Och hemskt. 😢 Hjärtslitande bilder på ukrainska pappor som tar farväl av sina små barn, då bara kvinnor och barn tillåts fly medan männen tvingas stanna och försvara landet. Starka bilder på ryska demonstranter som går ut på gatorna och protesterar mot sin diktators invasion av grannlandet. Det är så lätt för oss att sitta här i trygghet i ett demokratiskt land och fördöma Putins handlingar...men att människor som vet att de kommer bli fängslade och sannolikt torterade om de protesterar ändå väljer att göra det - det är själva definitionen av mod. ✊ Och i sociala medier ser jag hur den där fina viljan att hjälpa som fanns hos folk runtom i Sverige under en kort period 2015 nu har återuppstått. Jag hoppas att den håller i sig. 🙏
Kommentarer
Trackback
