I måndags kväll var det middag och möte med Pride-familjen. 🏳️‍🌈 Det var vi "vanliga" fyra plus barnet. De två nya styrelsemedlemmarna var inbjudna men hade båda två förhinder, vilket kändes trist eftersom jag vill börja lära känna dem men samtidigt lite skönt eftersom nya människor ju alltid är ganska påfrestande för mig (hur trevliga de än må vara). Men vi ska ses nästa vecka allihop, och det blir nog bra.

Idag har jag varit hos tandläkaren, för första gången på jag vet inte hur länge (de har prioriterat de mest brådskande fallen under coronapandemin, och jag ingår liksom inte i den kategorin). Jag älskar att gå till tandläkaren. Vilket väl är konstigt i största allmänhet. Men ännu konstigare blir det när man tänker på att det jag alltid får göra där är att ta röntgenbilder av tänderna (vilket jag hatar eftersom det ofta sätter igång kräkreflexerna) och att ta bort tandsten (vilket jag hatar ännu mer eftersom det är så obehagligt att jag försöker tvinga mig själv till utomkroppsliga upplevelser under proceduren). Ändå älskar jag att gå till tandläkaren. Jag lyckas liksom förtränga de obehagliga aspekterna. Kvar finns det trevliga bemötandet från personalen, de trivsamma lokalerna, berömmet jag får för att jag är så duktig med mina tänder, lättnaden över att få bekräftat att allt ser bra ut och den härliga känslan av att ha fått bort all tandsten. 😊👍 

När behandlingen var klar vågade jag mig på att fråga tandläkaren hur status är med min sista kvarvarande visdomstand. Jag är liksom lite orolig för att få problem även med den, precis som med de tre tidigare. Och han sa att man förstås aldrig kan veta, men visade mig på röntgenbilden hur långt ner den ligger och bedömde att den sannolikt kommer stanna kvar där. Det var skönt att höra. Och jag känner mig stolt som vågade fråga. 😊👍