I förmiddags när syrran och jag var på väg hem från mataffären hörde vi någon bakom oss kommentera mitt rosa hår. Vi vände oss om och där stod en skäggig gubbe som såg rätt sliten ut, både i ansiktet och i kläderna - och jag misstänker starkt att han inte hade alla hästarna i stallet. Han tyckte att mitt hår var coolt, jag tackade artigt för komplimangen och trodde/hoppades att det skulle vara slutet på vår konversation. Men nej, han slog följe med mig och syrran nerför gatan och ställde en massa frågor till oss som syrran blåljög till svar på och jag svarade ärligt men vagt på (jag är askass på att ljuga överhuvudtaget, och i en sådan där uppstressad situation hade jag inte ens kunnat försöka 😵). Han berättade en massa osannolika saker om sig själv (att han precis köpt en lägenhet för 17 miljoner, att han ägde ett företag och så vidare) och ställde som sagt en massa frågor om oss men han verkade inte lyssna så noga på svaren för samma frågor återkom flera gånger (det var nästan som att prata med ett fyllo). Med stigande panik undrade jag hur länge han tänkte följa med oss egentligen (vi hade inte så himla långt kvar hem) och hur vi skulle lyckas bli av med honom. Men han löste det problemet själv genom att plötsligt önska oss en bra dag och vika av åt ett annat håll. Vi försäkrade oss om att han inte befann sig inom synhåll innan vi gick fram till min port.

Jag är tacksam över att syrran var med. Jag vet inte om jag hade kunnat hantera den här situationen själv. 😰 Och nu är jag jättenojig för att stöta ihop med honom igen... 😱 Det är klart att psykfall och original måste få finnas i samhället - men måste de vara så jäkla kontaktsökande?! 😖