"Renegade" har förstås gått på repeat på mitt Spotify ända sedan den släpptes. En helt fantastisk låt om att närma sig någon med psykisk ohälsa. ❤️ 

 

Det är speciellt några ord (de ovan) som fastnat hos mig. Huruvida det är ångesten som hindrar en, eller om en faktiskt inte vill. Det där är en himla svår gränsdragning för mig. För när någonting är väldigt läskigt så är min omedelbara reaktion att jag inte vill. Hela mitt inre skriker: "JAG VILL INTE!!!" Och då är det skitsvårt för mig att avgöra om jag FAKTISKT inte vill, eller om jag vill egentligen men "bara" inte vågar. Ångestmonstret slår liksom på stora trumman och basunerar ut att jag inte vill, för att skydda mig från att utsätta mig för det som min ångest identifierat som en fara. Och när hela mitt inre skriker att jag inte vill är det väldigt lätt att tro på det. 

 

Det tydligaste exemplet jag har är nog Taylors konsert i Los Angeles 2013. Syrran och jag hade tagit oss runt halva jordklotet för att se henne, men den sista sträckan från vårt hotellrum i San Francisco till konserten i Los Angeles "ville" jag inte resa. Jag låg på golvet i vårt hotellrum och grät och vältrade mig i ångest större delen av dagen och hävdade att jag ville stanna där och inte alls åka med nattbussen till Los Angeles. Jag var helt övertygad om att mitt inre tumult var sanningen, att jag faktiskt inte ville gå på mitt livs första Taylor-konsert. Vilket rent logiskt förstås är helt jävla orimligt (men det finns liksom ingen plats för logik när Ångestmonstret går bärsärkagång inom mig). Och jag kommer för alltid att vara obeskrivligt tacksam över att syrran lirkade försiktigt med mig hela den där ångestfyllda dagen och till slut fick mig att gå med på att sätta mig på den där bussen och åka till konserten - som såklart var helt fantastisk och underbar och någonting jag VERKLIGEN VILLE uppleva. 🙏❤️