Det tog nästan två månader efter vomeringsincidenten, men nu har jag faktiskt gjort det - jag har åkt buss igen! 🚌✌ Med min fina syster som stöd. ❤ Två resor med stadsbussen, cirka tio minuter enkel resa. Det var lagom långt för att kännas hanterbart, jag behövde köpa några saker så det fanns ett ärende, och vädret var fint så det skulle vara okej att promenera om jag blev akut illamående och måste hoppa av bussen innan rätt hållplats. Jag var himla nervös (och jag VET att jag väntat för länge med att utsätta mig för detta igen), men det gick bra. Jag mådde förstås lite illa, men inte på en risk-för-att-kräkas-nivå (tror jag).

Väl i affären kickade min sociala ångest in (det var orimligt mycket folk där för att vara en tid i månaden när folk inte har så mycket pengar, för att inte tala om coronaaspekten) och i kombination med att jag var lite för varmt klädd började jag svettas och känna mig yr och olustig och en del av mig ville bara åka hem igen. 😖 Men det var roligt att shoppa med syrran (det är det alltid), och hon är alltid ett bra stöd för mig när jag har ångest och vi tog oss igenom hela affären utan att jag flippade ur alldeles.

När vi kom ut därifrån var jag dock inte alls redo att sätta mig på en buss igen, trots att vi mycket väl hade kunnat hinna med en som kom precis då. Vi lät den åka och väntade på nästa buss som kom en halvtimme senare. För jag behövde den där halvtimmen ute i friska luften för att återhämta mig efter ångesten i affären - och för att förbereda mig inför nästa bussresa.

Vi kom hem välbehållna utan några incidenter (vi gick av bussen en hållplats tidigare för att vara på den säkra sidan 🤢). Nu är jag helt slut, men väldigt nöjd med dagen. Jag har haft en jättefin dag med syrran, jag har köpt hem ett antal saker jag behövde (och några jag kanske snarare villhövde 😉), och jag har utmanat min rädsla. En bra lördag. 👍