Idag har vi firat mammas mans födelsedag i efterskott. 🎂🎈 Det var väldigt trevligt och vi fick himla god mat. 😊 Men nu ligger jag i min säng och tycker synd om mig själv. För trots att jag hade tagit åksjuketablett så mådde jag illa på bussen hem. Väldigt illa. Jag kaskadkräktes i flera omgångar, först i mittgången och sedan i en plastpåse som jag fick av busschauffören. Det fanns liksom ingen hejd på det, först kom efterrätten upp och en stund senare huvudrätten. Och jag kallsvettades och grät och händerna liksom vibrerade och det sved i halsen. Det var så jävla vidrigt alltihop. 🤮😢 Men busschauffören var snäll, han gav mig som sagt plastpåsar och han stannade bussen för att jag skulle få gå ut och hämta lite frisk luft innan vi fortsatte resan. Han gav mig även en flaska rengöringsmedel och en rulle hushållspapper att städa upp det värsta med innan vi gick av på ändhållplatsen, sedan åkte han till garaget för att städa färdigt. Det var en del andra passagerare på bussen, men ingen av dem låtsades om vad som hände. Där och då brydde jag mig inte så mycket om dem, jag hade liksom mitt fokus på att överhuvudtaget överleva resten av hemfärden. Men nu i efterhand får jag ångest över att så många främmande människor såg mig i detta ynkliga, äckliga tillstånd och jag undrar vad de tänker och säger om det inträffade. 😔

Nu vill jag aldrig mer åka buss. Jag hatar verkligen att kräkas, det är så jävla äckligt (vilket väl är anledningen till att jag aldrig utvecklat någon fullskalig bulimi). 😖 Jag har alltid haft lätt för att bli åksjuk, och det har hänt flera gånger att jag har kräkts av bilar, bussar, karuseller...men inte på den här extrema nivån. 😵 Det här var droppen, nu vill jag aldrig mer åka buss. Syrran tycker dock att vi ska göra en kort resa med en stadsbuss tillsammans inom kort, så att inte den här obehagliga upplevelsen ska utvecklas till permanent ångest inför bussåkande. Och det har hon förstås rätt i. Men jag ser inte fram emot det... 😥