Blue Monday
Idag är det tydligen Blue Monday, en dag som lite pseudovetenskapligt bedöms vara årets deppigaste dag. 🌧 Det stämmer inte för mig personligen, jag har redan haft betydligt deppigare dagar i år (och fler lär väl komma, året har ju bara börjat...) men visst har jag haft min beskärda del av ångest och nedstämdhet idag. Men det försökte jag se som ett tillfälle att öva på att uppmärksamma och beskriva negativa tankar som kommer snarare än att gå in i dem (det gick sådär, men jag försökte i alla fall).
Det handlade mycket om gårdagens Pride-möte. Det kom en massa tankar om att de andra i Pride-familjen inte tycker om mig, att jag inte räknas, att de egentligen inte vill ha mig där...tankar som triggades igång av små, små saker (eller kanske snarare mina egna tolkningar av dessa saker)...jag ventilerade dessa tankar med syrran och hon påtalade att de destruktiva människor som etablerat det här tankesättet hos mig tidigare i livet inte är samma typ av människor som jag omger mig med nuförtiden, så det saknar all form av relevans att tänka såhär om min nuvarande omgivning. Och jag vet ju det, egentligen. Men det är så svårt att programmera om hjärnan.
Jag tror att tankarna bottnar mycket i rädsla. Jag är RÄDD för att dessa människor, som är så viktiga för mig, inte ska tycka om mig så därför letar min hjärna efter tecken på att det är på det sättet. Som ett slags försvar. En (över)analys av en upplevd hotbild. Min hjärna försöker alltså hjälpa mig här, men tyvärr har det ju motsatt effekt. 😕
Dessutom vet jag av erfarenhet att jag ofta blir nedstämd efter att ha varit riktigt glad. Bergochdalbanan, vet ni... 🎢 Och eftersom jag hade så trevligt igår (först med familjen och sedan med Pride-familjen) är det, med detta i åtanke, ganska logiskt att jag blir lite deppig idag. Ett slags antiklimax.
Hur har er Blue Monday varit?
Kommentarer
Trackback
