Idag var det ÄNTLIGEN dags för samtal med psykologen igen - det är tre veckor sedan sist! Och när det går lång tid mellan sessionerna börjar jag dels slarva med läxorna, dels ha svårt för att sammanfatta det mest väsentliga som hänt i mitt liv sedan sist och som bör avhandlas inom våra 45 minuter tillsammans. Så det är inte bra alls. Men nu kommer vi ses en gång i veckan igen ett tag framöver, om ingenting oförutsett inträffar, så det känns stabilt. 👍 

 

Hon målade upp en metaforisk bild för mig över min ångest. Att det är som att jag springer ifrån ett lejon, och så länge jag springer så signalerar ju min kropp och hjärna att det finns en reell fara att springa ifrån och ju mer jag springer desto räddare blir jag för det där lejonet. Hela paniksystemet drar igång och jag är så fokuserad på att agera på det genom att fortsätta springa att jag inte vänder mig om för att kolla om det verkligen är något lejon där - min kropp och hjärna talar ju om för mig att det är där, så jag litar på det jag känner utan att undersöka den reella situationen. Men egentligen finns det inget lejon. 🦁 

 

Problemet är inte att jag är dålig eller fel på något sätt - problemet är att jag inte vågar stå ut med osäkerhet. Jag behöver öva på att stå ut med tankar, reaktioner och ovisshet, att inte veta hur olika situationer och samtal gick. Jag måste acceptera att jag inte vet, och våga vara i den ovissheten. Och inse att post mortem inte löser någonting. När reaktioner triggas i kroppen ska jag öva på att beskriva dem, gärna hitta tre stycken att fokusera på, och göra detta utan att värdera. 

 

Vi pratade om det faktum att jag inte gör hemläxorna i den omfattning jag "borde" och vad det beror på. Och hon tydliggjorde att syftet med att jag ska göra vissa saker inte är att jag ska prestera någonting som jag kan presentera för henne, utan att det är för att jag ska hjälpa mig själv att må bättre och finna olika situationer mindre läskiga, att få vägledning att gå åt ett håll som för mig närmare målet för mitt mående. Och det vet jag ju egentligen rent logiskt, men känslomässigt har jag alltid prestationsångest över hemläxorna och är rädd för att göra "fel" (vilket ofta leder till att jag inte gör dem alls). 

 

Jag började gråta vid ett tillfälle under samtalet, när hon ställde en fråga om bågskyttet och jag kände mig pressad och rädd att svara fel. Jag var spänd i hela kroppen, andningen existerade knappt och tårarna rann. Och då guidade hon mig igenom att ta mig ur de känslorna, genom att fokusera på hur det kändes i kroppen och sedan börja slappna av och andas mer igen. Vi har gjort det här många gånger förut, men just idag kändes det ändå som en riktig aha-upplevelse - att jag inte behöver gå in i ångesten, att jag (med viss hjälp) klarar av att bryta. Och ett litet hopp började gro inom mig att jag faktiskt kanske kan börja klara av att försöka göra det här även på egen hand. Det var en häftig känsla. 

 

Det sista hon sa under samtalet skrev jag aldrig ner, vilket var synd. Jag minns att hon sa att "Om det är någonting som är viktigt att ta med från den här sessionen så är det..." men jag kommer inte ihåg exakt vad hon sa och jag var inte helt närvarande eftersom jag fastnat lite i negativa och självkritiska tankar kring det faktum att jag börjat gråta en stund tidigare. Men det var väl en sammanfattning av allt ovanstående, kan jag tänka mig. Hon säger alltid så himla bra saker och jag skulle vilja ha våra samtal inspelade och transkriberade så att jag kan gå tillbaka och läsa allt bra hon säger till mig. För det är svårt att komma ihåg allting såhär i efterhand.