Jag inledde dagen med ett möte med min läkare och sjuksköterska på psyk. Det kändes bra, även om jag såklart hade ångestpåslag av situationen. Vi pratade om min psykofarmaka och mitt psykiska mående. Jag lyfte frågan om eventuella justeringar i min medicinering, med anledning av att jag varit ganska labil den senaste månaden. Men jag insåg medan jag sa det att jag nog faktiskt kan härleda de flesta dipparna (om inte alla?) till yttre faktorer och omständigheter. Och det går ju inte att medicinera bort. Så jag släppte det ganska snart. Och när jag fick höra alternativen kändes det heller inte så lockande. Läkaren pratade om möjligheten att höja Sertralinet, men det är jag inte intresserad av under några omständigheter - efter över tretton års Setralin-knaprande med doser som legat på allt mellan 25 mg och 150 mg vet jag alldeles säkert att 75 mg är den optimala dosen för mig och jag är dessutom plågsamt medveten om hur jävla dåligt jag mår vid in- och utsättning, så jag är verkligen inte hågad att vare sig öka eller minska dosen. Jag frågade om möjligheten att öka Quetiapin-dosen istället, men det verkade krångligt och innebar dessutom risk för ökad trötthet - så det kändes inte heller som ett alternativ. Åtminstone inte nu. Men om jag ändrar mig är det bara att jag hör av mig till dem så ordnar de det. 

 

En förändring i min medicinering (eller snarare i min medicinlista) gjordes dock. Läkaren plockade bort Imovane från mina mediciner. Och jag tyckte att det kändes helt okej att hon gjorde det. Fattar ni vilket stort steg det här är för mig?! Jag har tagit Imovane nästan varje kväll i nio och ett halvt år och helt klart varit beroende av dessa tabletter. Men jag slutade med dem i höstas, eftersom de inte fungerade ihop med Quetiapin som jag fick insatt då, och har somnat utan dem sedan dess (tack vare att Quetiapinet gör mig så trött). Jag har fortfarande en trave Imovane-askar i medicinskåpet, som en ren trygghet, och läkaren sa att det är helt okej att jag har det - och om jag behöver ett nytt "trygghetsrecept" när tabletterna jag har hemma passerar utgångsdatum så kommer hon att skriva ut det åt mig. 

 

Både läkaren och sjuksköterskan är så himla fina och snälla mot mig. Jag är verkligen inte van vid att bli såhär väl omhändertagen inom psykiatrin, och det talade jag om för dem. Eftersom dagens samtal visade på ett så pass stabilt läge trodde jag att de inte skulle vilja se mig igen förrän om ett bra tag (om ens alls) men de kommer faktiskt att kalla mig på ett nytt möte någon gång i maj. Och om jag behöver ha kontakt med dem tidigare än så (för medicinjusteringar eller liknande) är det bara att jag hör av mig. Alltså, wow! Jag har verkligen tur med psykiatrin nuförtiden - en bra psykolog, en bra läkare och en bra sjuksköterska. ❤️