Jag: "Nej, det skulle du inte. Det är väldigt mycket ångest därinne."

Kollega: "Ja, men...du har så mycket kunskap! Hur du tänker, det är bara...wow!"

Jag tackar och tar emot. Men åh, om den dysfunktionella delen av hjärnan som ockuperas av Ångestmonstret ändå vore lika awesome och avundsvärd...vad behagligt mitt liv skulle vara då!

PMDS-helvetet har lugnat ner sig något sedan i måndags, jag märkte en förbättring redan igår. Inte så att jag är på topp precis, men det känns i alla fall som att det finns lite hopp om livet trots allt. Alltid något.